TILL MIN ÅNGEST

Hej. Igår när jag låg och skulle sova så sa jag högt att du inte hälsat på mig på länge nu. Jag ångrade mig snabbt efteråt. Men det är så det är. Att sedan vi började den här flera månader långa resan (kriget) - du och jag så har du ändå hållit dig lite i bakgrunden. Inte tagit så mycket plats som du gjorde innan. Men det var precis som att du kunde höra mig igår. När jag vågade prata högt. Vi två har avslutat en resa i form av en behandling och påbörjat en annan. En ny fas. Resten av mitt liv men nu med verktyg för vidare hantering och fler reaktioner än att krypa ihop och gömma mig för dig. För du vet att, jag har alltid fruktat för mitt liv i närheten av dig. Ibland så händer det något i mig när jag stänger ögonen. När tankarna kommer under dagen så blir jag bättre och bättre på att bara stämpla dem som inte nog värdiga att uppta min tid, det får jag ta mig tid till sen eller i bästa fall bara avvisa de som inte viktiga att tänka på över huvudtaget. Det är som att du drar förbi i en svag bris och bara snuddar vid mig innan du drar vidare och jag tillåter mig själv att känna mig lättad igen efter ett andningsuppehåll innan jag förstår hur länge du tänkt stanna. Men när jag ska sova är det som att den reaktionen avtar och jag tappar lite av den kontroll som jag ändå tycker mig själv besitta vid det här laget. För stora delar av dagen har jag övertaget men nu tar tankarna liksom tag i mig och skenar iväg och innan jag vet ordet av så har du bosatt dig i min bröstkorg med allt det som kommer därtill.  Du lägger dig till rätta precis ovanför mitt hjärta som någonting svidande som sedan sprider sig ut i armar och ben och tillslut gör mig oförmögen till att ligga still. Jag vrider och vänder på mig i ett desperat försök att få luft och när det inte går så lamslår paniken mig och du har återigen ett stadigt grepp om mig och allt som är mitt. Du får min kropp att tro att jag utsätts för livsfara även fast jag bara råkat gå för djupt i mina tankar igen. Du överdriver så jävla mycket vet du det. Du förstör. Du fick min mamma att bli livrädd en gång när jag sprang ut i vardagsrummet och sa till henne att jag håller nog på att dö nu.  Men jag vet nu.  Att detta är en strid mellan dig och mig och även fast den är så otroligt tung att stå kvar i stundtals så har den inte en dödlig utgång även fast du vill få mig att tro det. Istället får du mig att förstå att min kropp fungerar som den ska även fast den inte alltid förstår. Men där står jag, och försöker förklara. Att den inte ska lyssna på dig för det är sällan som du kommer med något vettigt har jag lärt mig. Jag vet att tankar inte är lika med livsfara och en sak ska du veta. Det här känns helt okej. Det har varit vi länge nu och även fast jag ibland ser mig över axeln när du inte varit här på länge så är jag redo att släppa taget om dig nu och låta oss gå skilda vägar. Det kommer nog vara såhär en tid framöver, jag något oförberedd och du smått förvirrad. För jag vill inte ha dig längre. Men det är ingenting man kan förklara för dig på ett insomningsförsök och även om kriget fortsätter ett tag så är det en strid som jag tänker stå kvar i oavsett vad.  Och du. En sak till. Jag är inte din att förstöra mer