Från 2018 till 2019

Jag satt på en bänk en förmiddag i januari. Jag hade precis blivit avsläppt och lämnad väntandes. Jag finner ofta mig själv där. Väntande. På något som ska komma och ibland aldrig kommer. Någon går förbi med sin rullator. Någon sitter på en bänk lite längre fram och blickar ut över Siljan. Det är kallt men jag fryser inte. Vissa har vantar och mössa på sig, andra knappt jacka. Dimman lättar och solen letar sig fram bakom höjden och isen som hunnit lägga sig glittrar och skvallrar om hur kallt det varit en längre tid.  Jag försöker njuta för jag har svårt att annars finna den ro som för en gångs skull infinner sig nu. Jag försöker ständigt bli någon som klarar av att leva i nuet. Som inte medvetet tvingar fram ångesten för att liksom se om den finns kvar och som kan slappna av och acceptera det som är. Någon går förbi hand i hand och jag inväntar bakgrundsmusiken. Det är så det känns. Den borde komma precis här. En hoppfull melodi, sida vid sida av ett nytt år. Jag har förberett och längtat ganska så länge efter att du ska komma. Jag hoppades in i det sista att du skulle storma in och riva bort den som var här innan dig som ett plåster. Den som hade mycket med sig. Mycket som gjorde ont men mycket fint också, det är väl så det är. Den lämnade en hel del för mig att ta del av men tog också mycket med sig. Mycket som jag önskat att jag kunde fått ta med mig till dig, men jag antar att du kommer med annat. Det är så det brukar vara. Jag har ofta en tanke kring hur allt ska bli för dig och mig men den ändras nästan alltid. Den brukar inte vara särskilt länge. Jag var så färdig med det som varit och redo för dig att komma, men avsett hur gärna jag ville att vi skulle få en bra start, du och jag, så körde jag fast i en snödriva ungefär en halvtimme efter att du kom och sen låg jag där på marken blöt och jävlig i ett desperat försök att komma loss från mörkret tillsammans med världens bästa pojkvän.  Jag var millisekunder från att sätta mig ner på marken och bara strunta i allt. Men, jag klarade det och jag liksom tänker att du ville visa det för mig. Att jag kan klara det. Klara allt. Så, kliv på till mig och mitt men snälla. Ta inte för mycket med dig när du går för det vet jag att du gör oavsett om jag vill det eller inte vid samma tidpunkt om ett år. Välkommen 2019.