En stund i mitt huvud

22.40 Jaha, så sitter man här på flygplatsen igen. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska köpa något att äta eller försöka överleva på smörgåsen jag fick med mig från hotellet. Det är svårt det där, när man inte riktigt fattar om man ska leva efter amerikansk eller svensk tid. Ska man sova eller inte? Äta eller låta bli? Ska jag bestämma mig för att ha natt eller ska der vara dag istället? Shit vad varmt det är här, jag tar av mig en tröja. Det är 18 timmar kvar tills vi landar i Sverige och väl hemma kommer vi ha varit på resande fot i 23. Herreguuuud 23.33 Äntligen är vi uppe i luften! Ingen skulle dock vara gladare än jag om det här flygplanet slutade skaka. Som tur är har vi fått en varsin kudde som jag kramar om för glatta livet. Det är skumt det där hur det liksom känns bättre om man spänner sig lite. 01.13 Nu har jag suttit här i exakt två timmar och jag förstår inte hur det ska funka i ytterligare sex stycken. Det ser ut som att det är solnedgång utanför men i mitt huvud så är klockan bara 16.13. Jag har ingen aning om vad klockan är utanför fönstret, eller ens vart vi är. Det jag vet med säkerhet är att vi inte lämnat USA än, himlen är så vacker och jag kommer nog aldrig kunna somna. Bakom mig sitter en liten unge och skriker och jag kan inte bestämma mig för om jag ska tycka synd om den eller om jag ska vara irriterad över det. Come on time, move faster 03.02 Fyra timmar och tjugosju minuter kvar till Keflavik. Vi är precis där Kanada möter havet och det är -46 grader ute. Vi är 10656 meter ovanför marken och det är kolsvart utanför fönstret. Varför sover jag inte? Mina knän gör ont och jag kan inte sträcka ut benen. Jag börjar bli lite hungrig också. Kom igen kroppen kämpa 03.43 Nu tog liven på candy crush slut igen. Kallt är det också. På med tröjan igen. Ska aldrig mer flyga 04.54 Jag vaknar med ett ryck av en svindlande känsla av att tappa kontrollen och famlar blindt i luften. Jag lugnar mig själv och tänker att nu bara måste vi landa snart. Men det är fortfarande 2,5h kvar och jag har bara lyckats sova i en halvtimme. Jag sätter mig bekvämt och tänker att såhär kommer jag absolut kunna somna om men efter 2 minuter och 20 sekunder somnar ena foten och nacken stramar. Jag går upp på toaletten. Det drar kallt från dörren och jag funderar lite över vad som hade hänt om någon fick frispel och hade slitit upp den. Jag släppte tanken innan jag fick panik och behövde tillkalla hjälp. Jag kom inte till ro igen 05.19 Vi flyger i 878 km/h men det är så långt kvart på kartan att jag aldrig förstår hur vi någonsin ska komma fram. Mitt huvud bultar, mina fötter är så svullna att jag knappt får på mig skorna och någon stirrar på mig. Titta på, varsågod jag är för trött för att bry mig 07.14 ”Arrival in 17 minutes.” Har nickat till till och från sedan sist jag skrev, men det har ändå gått fort. Min visdomstandsjävel gör så ont. Mina axlar stramar, ögonen svider och kroppen är så tung. Fattar inte hur jag ska ta mig av planet 09.10 Jag känner pulsen i fingertopparna när vi lyfter från marken sista gången. Island vaknar under oss och vi flyger vidare genom morgonen som aldrig riktigt haft en natt. Vi är så högt upp att det inte ens går att vara rädd längre nu 10.46 Nu har det gått nästan exakt 11 timmar sen jag skrev första gången. Jag har sovit i en timme, stoppat ner fötterna i stolsfickan framför mig och andas mot fönstret så att det blir imma på rutan. Ed Sheeran sjunger för mig och molnen dansar där nere medans vi flyger in över Norge. Det är fint att leva 13.06 Att äta Max efter att inte ha ätit ordentligt på 18 timmar är HIMLEN, tills man välter ner dippen upp och ner på golvet. Jaja.. Man har ju iallafall internet överallt nu! 15.00 ”Nästa uppehåll, Sala” vaknar jag av och det känns som att jag sovit i hundra år, men det visar sig vara mindre än en timme. Jag hade glömt bort hur grått det kan vara ute 16.08 VARFÖR är det mörkt ute??????? Skit 17.04 FEM MINUTER KVAR TILL RÄTTVIK!!!!! 17.24 Mina ben skakar!! Fjärilarna flyger runt i magen när jag kliver av tåget och möts av kall dalaluft. Där kommer det en person gåendes mot mig som jag knappt klarar av att titta på för jag vet inte vart jag ska ta vägen. En famn som jag saknat så att det gjort ont i kroppen på mig. Jag vill springa fram, slänga mig runt hans hals och aldrig släppa taget om den igen. Sedan kom pappa och Melvin också från ingenstans och tårarna rusade upp i mina ögon. Jag är så oerhört tacksam över alla människor jag har och allt jag fått uppleva i mitt liv så det är inte klokt. Jag är så himla lycklig nu!!