Ord del 1

Jag gillar att skriva. Skriva av mig känslor. Det är på något vis mitt sätt att red ut och strukturera. Tömma sig? Urladdas som när blixten slår ner. Ja lite så kanske. Bloggen får vara ett ventilationsverktyg. Där texten kan bli tydlig. Där någon mer kan få läsa och troligtvis kunna känna. Eller förstå. Kanske relatera. Få ord på det som känns ibland. Tack för du läserAll kärlek till erAnnie Thelander Ibland vill man skriva. Skriva just de ord som fallit ner på mitt papper här i eftermiddags. När känslan fyllde hela mig. Va så närvarande.  När jag nu skriver det här känns det så litet men ändå intimt. Så avklätt. Så ömt. & sårbart. Får jag vara ledsen över ensamhet? Fast jag större delen av mitt dygn inte är själv.  Över att jag måste göra allt. Packa min väska, plocka ihop mina kläder jag dagen innan bara droppat på golvet, torka av bänken i köket? Att jag måste ta initiativet till att lära mig nya saker i skolan. Att jag inte bara kan slänga mig på golvet och gråta. & att då någon annan löser det åt mig.  Sommaren har varit kravlös & fylld med orealistiska drömmar. Vilket jag älskar. Inte känna begränsningar. Känna sig oövervinnlig. Nästan vetat att jag kan nå dit jag vill bara jag lägger tillräckligt med själ i det. Och så kom hösten och allt detdär utan ram, Föll ner i en betonghård fyrkant. Fasta väggar som inte går att rucka på. Och de har jag själv byggt upp. Av vad?  Mitt sinne behöver kraft och balans. Måste mata det med det. Måste få vara för att sedan göra. Jag gillar ju allt detdär som nu bara står på en checklista. Jag har gjort de till krav istället för att se det som stimulans. Känns skönt att skriva. Lite som att reda ut kedjan på ett halsband. När knuten är utredd är det så vackert igen.