DEL II: TRÖTTHET VON YRSEL PÅ PANIKÅNGESTGATAN 121

Så var det dags för Del II. Det känns faktiskt skönt att skriva om detta även fast jag bävar lite för det. Jag har pratat och tänkt mycket kring allt, men att se det svart på vitt på "papper" är en helt annan sak. Då blir det plötsligt så verkligt och konkret, vilket kanske är bra eftersom det kanske gör det hela lite lättare att hantera. Jag vet inte, men det lär jag snart göra!I förra inlägget, som ju var första delen av berättelsen, avslutade jag med att berätta att jag i slutet på september 2014 började se lite suddigt och var oförklarligt trött dagarna i ända. Jag fick glasögon eftersom jag tydligen hade ett brytningsfel, men de hjälpte inte trots att jag använde dem flitigt. I november 2014, alltså två månader efter att jag fått glasögon, besökte jag för första gången vårdcentralen här i Malmö. Jag berättade om mina bekymmer, att jag var trött hur mycket jag än sov, att jag såg suddigt trots att jag använder mina glasögon, att jag kunde bli yr ibland från ingenstans och att jag blev helt andfådd och utmattad av att gå upp för trapporna till lägenheten. Dessutom hade jag svårt att komma ihåg saker, kunde knappt koncentrera mig på föreläsningar och mina tentor och jag började få ont och problem med magen titt som tätt. Läkaren sa väl inte så mycket men beställde en rad olika blodprover jag skulle ta. Blodproverna visade sig dock se hur bra ut som helst och jag blev inte inbokad på ett återbesök. Ett par veckor senare bokade jag en ny tid, berättade samma sak igen (med lite mer desperation i rösten), jag fick ta blodprov igen och även dessa var perfekta. Läkaren frågade mig om jag var stressad eller deprimerad och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, för det var jag väl inte? Eller, jag hade ju förvisso börjat få panikångest, men det hade väl inte med min trötthet och yrsel att göra? Joho, det kunde det visst det, jag kunde ju faktiskt vara stressad och deprimerad, så att prova på antidepressiva kanske skulle vara en bra idé? Nej tack. Missförstå mig inte nu, jag hade absolut inte haft något emot att börja äta antidepressiva om läkaren hade kunnat förklara för mig varför han tyckte jag skulle göra det och på något vis kunna bevisa att de skulle hjälpa mig. Men jag tyckte att det kändes som att han bara gissade och ville bli av med en jobbig patient, och jag hade hört skräckhistorier om vad som hänt med folk som blivit itvingade antidepressiva när de egentligen inte behövde dem. Så jag lät mig återigen bli hemskickad utan att ha fått hjälp eller förklaring till mina besvär. Jag började intala mig själv att jag inbillade mig. Det kanske inte var nåt fel på mig? Och jag hade ju faktiskt blivit hypokondriker på grund av panikångesten, så jag kanske bara skulle släppa det jag sa mig känna var fel i kroppen. Det funkade ett tag, tills jag inte klarade av att ignorera det längre och jag bokade in ännu en tid hos vårdcentralen. Och sådär fortsatte det, i nästan ett år. Jag bokade in ännu en tid i oktober 2015 och denna gången följde min mamma med som stöd och jag hade en hel lista på sjukdomar som mina symptom stämde in på, vilka jag rabblade upp för den nya läkaren jag fått. Han gick med på att testa mig för varenda en på min lista som gick att testa och förklarade att det skulle kunna lugna mig något. Jag berättade nämligen om panikångesten och att den hade blivit svårare i takt med att min oro för vad som var fel på mig växte. Jag blev testad för HIV, Borrelia och massa hemska saker, men inget av dem hade jag (som tur var). Till sist kom läkaren på att vi kanske borde testa om jag har något problem med sköldkörteln, eftersom mina symptom tydde på det. För dig som inte vet utsöndrar sköldkörteln ett hormon som styr nästan alla kroppens funktioner, bland annat ämnesomsättningen, så du förstår hur viktigt det är att den fungerar som den ska. Har man underproduktion av sköldkörtelhormon kallas det hypotyreos vilket gör att kroppen börjar gå på lågvarv, ämnesomsättningen blir låg och man går upp i vikt. Såhär står det om symptom på hypotyreos på 1177:s hemsida:Trötthet eller mindre ork - check!Depression - check!Koncentrationssvårigheter - check!Frusenhet - check!Torr hud och torrt hår - check!Förstoppning - check!Viktökning - check!Minnessvårigheter - check!Långsam hjärtrytm - check!Ont i leder och musklerSvårare att få barnJag hade alltså bockat av 9/11 symptom. Barn har jag inga ännu, så det återstår att se om min förmåga att bli gravid har påverkats, haha! Hur som helst så visade proverna för sköldkörteln att allting var normalt, och jag gick ännu en gång hem från vårdcentralen med en känsla av total hopplöshet. I november hade jag ännu en gång bytt läkare, gråtit på hans kontor och berättat hur hopplöst allt kändes. Jag sa att om det ska vara såhär i resten av mitt liv utan att jag får reda på vad som ens är fel, så kommer jag förr eller senare att ta livet av mig. Jag tittade honom i ögonen och lovade att så var fallet, och jag menade det. Han blev bekymrad och jag fick återigen ett förslag om att börja äta antidepressiva, men jag tackade nej eftersom jag innerst inne bara visste att det inte var där felet satt. Jag visste att detta var något fysiskt, jag var helt övertygad om det. Så även denna läkaren tog alla möjliga blodprover (bland annat för hypotyreos) och jag kommer aldrig glömma när han ringde mig för att berätta om provresultaten. "Proverna på sköldkörtelhormon visar att du ligger rätt lågt, du har alltså en underproduktion av sköldkörtelhormon vilket kan vara förklaringen till dina besvär". Jag kände hur hoppet återvände och jag började medicinera direkt. Medicinen, som heter Levaxin, är något jag kommer få äta i resten av mitt liv. Jag började äta dem i november 2015 och nu är det juni 2017. I 2,5 år har jag medicinerats, men jag mår fortfarande inte helt hundra. Och tyvärr kan det ta upp till 7 år innan man är tillbaka på toppen, om man någonsin kommer komma dit igen.Men det där året, då jag visste att något var fel men inga prover visade vad det var, det var så hemskt. Jag var livrädd, trodde jag hade en fet jäkla hjärntumör som stökade till saker och ting i min kropp. Min panikångest blev värre och attackerna blev tätare. Jag var så desperat efter svar och jag var på gränsen till att ge upp. Mitt liv kretsade kring trötthet, yrsel, panikångest och när jag mötte nya människor presenterade jag mig i princip som "Trötthet Von Yrsel på Panikångestgatan 121 i Malmö". Så även fast jag hade fått reda på vad det var som spökade i min kropp och fått medicin för det var mitt helvete långt ifrån över. Haha, nu när jag tittar tillbaka på det så ser jag till och med att jag inte ens hade kommit fram till portarna ännu. Nu känner jag att inlägget blivit på tok för långt för att fortsätta på, så jag får bryta här för denna gång. Jag vill tacka dig för att du läste och jag hoppas att jag med min berättelse kunnat göra något gott. Kanske har jag hjälpt dig att förstå hur panikångest fungerar? Kanske blir du förbannad över hur vården i vårt samhälle fungerar? Kanske har du också hypotyreos och känner dig mindre ensam nu när du vet att det åtminstone finns en annan själ i världen som lider av det? Kanske fann du bara nöje i att läsa min berättelse? Eller så tyckte du den var skit, och det är också okej! Nästa del kommer inom kort, don't be a stranger!Puss & kram