DEL III: BESTOD MITT LIV AV NÅGOT ANNAT ÄN PANIKÅNGEST, ORO & HYPOTYREOS?

Hej igen! :) Här kommer del tre av min berättelse, om än efter ett litet uppehåll. Senast berättade jag om mina tusen läkarbesök under ett års tid och att alla prover såg perfekta ut. Till slut visade det sig att jag lider av hypotyreos (underproduktion av sköldkörtelhormon) och vill du veta mer om det har jag beskrivit vad det innebär i förra inlägget, del två.  Så, jag började äta Levaxin som är ett konstgjort sköldkörtelhormon jag kommer få äta resten av mitt liv eftersom min sköldkörtel själv inte producerar tillräckligt. En gång i månaden gick jag för att kontrollera värdet och det tog väl ungefär ett år innan mina värden låg som de skulle och vi visste vilken dosering jag skulle ligga på. Jag minns att jag i början var sorgsen varje morgon när jag tog mina tabletter, jag kunde inte låta bli att tänka "jaha, så denna lilla tablett måste jag ta i resten av mitt liv för att min kropp inte klarar av att fungera som den ska på egen hand". Nu, nästan tre år senare har jag vant mig och jag tar dessutom andra tabletter på morgonen också, men det tar vi en annan gång. Men vad hände egentligen under det året det tog att ställa in dosen? Och vad hände året innan det, förutom att jag hade massor av panikångest, mådde skit och inte visste vad det var för fel på mig?  Vi spolar tillbaka lite, ursäkta om det blir rörigt! Hösten 2014 då alla mina besvär med ångest, trötthet och så vidare började flyttade jag ju ner till Malmö från Halmstad för att börja plugga till lågstadielärare. Mina gudmor kände en familj, och pappan i familjen hade en övernattningslägenhet i centrala Malmö som jag och min bästa vän Milka fick hyra i andrahand från augusti-december. På något vänster fick jag och sonen i familjen kontakt via sociala medier. Jag är medveten om att man inte bör/får hänga ut någon med namn eller bild, så vi kan kalla honom Aaron. Han var lika gammal som mig och bodde i min hemstad Halmstad, men det hindrade inte oss från att inleda en relation som efter några månader utvecklades till ett (distans)förhållande. Antingen var Aaron hos mig över helgerna eller så åkte jag upp till Halmstad. Vi lärde känna varandra snabbt och intensivt, träffade varandras familjer relativt fort och hade det hur bra som helst. Vid den tidpunkten då panikångesten och oron fortfarande var ny för mig och jag då och då var ett vrak eftersom jag inte visste varför jag mådde så dåligt var jag i princip beroende av Aaron. Jag såg honom som en riddare i skinande rustning som kommit in i mitt liv för att rädda mig (patetiskt, haha). Och han räddade mig, i alla fall för stunden. Men när han lämnade mig blev min kamp desto svårare, för då hade jag inte bara min ohälsa att hantera, utan även ett brustet hjärta. Tyvärr var Aaron en rätt så omogen kille, som körde på mycket snack och lite verkstad och han tog aldrig ansvar för det han gjorde. Jag fick stå ut med en del skit, men eftersom jag var så beroende av honom satte jag inte ner foten. Någon som känner igen sig? Han ljög om både det ena och det andra, till exempel att han inte kunde komma till Malmö denna helgen för att han "måste jobba", men så kom det senare fram att han varit ute och festat med sina kompisar. Han skulle åka och festa i Helsingborg med sin killkompis som var singel och de skulle sova hos några tjejer som de träffat i Magaluf under en singelresa, istället för att sova hos mig, i Malmö som ligger en knapp timme bort. Hur mycket jag än sa att jag inte gillade att han skulle sova i en liten etta med 4-5 tjejer efter en utekväll med alkohol, så vägrade han lyssna. Han gav blanka fan i vad jag tyckte och kände kring saker, tyckte jag inte som honom så tyckte jag fel. Han lovade mig guld och gröna skogar, men gav mig bara lite jord. Han sa nämligen att han ville satsa på oss och skulle flytta ner till Malmö och jobba, för när jag flyttat från hans pappas lägenhet kunde han ju bo där, perfekt ju! Men han sökte aldrig jobb i Malmö, han pratade aldrig med sin pappa om att ta över lägenheten. Och när jag frågade hur det gick med jobbsökandet och vad planerna för boendet var blev han irriterad och sa att jag tjatade och "krävde för mycket", när det i själva verket var han som lovat saker och ting innan jag ens hann kräva något. Som sagt, mycket snack och lite verkstad.  Han fortsatte med sina lögner, betedde sig omoget och respektlöst mot mig och min familj, vilket ledde till mer och mer tjafs mellan oss. Till slut pallade han inte med mig mer, för jag "bara bråkade ju hela tiden", så han gjorde slut. Över telefon dessutom. Vi var tillsammans i 8-9 månader, vi var 21 år gamla och han gjorde slut över telefon. Vilket kanske var bra, för då fick jag ett slutgiltigt bevis på vilken omogen liten pojke han var och kunde i de svåra stunderna luta mig mot det faktum att det inte var en omogen pojke jag ville ha i mitt liv. Jag ville ha en man, som ställde upp för mig i vått och torrt, som satsade på ett förhållande och ett liv med mig. Som inte tafsade på min bästa väns rumpa flera gånger på krogen när flickvännens (min) rumpa fanns precis bredvid att tafsa på. Som inte satt tyst och höll på med mobilen under släkt- och familjemiddagar istället för att vara social och lära känna folk. Nej, usch och fy för killar som Aaron! Aaron hann göra slut innan jag fick reda på att jag hade fel på min sköldkörtel, så han fick aldrig veta vad det faktiskt hade varit för fel på mig. Lite av min oro lättade efter att jag började äta Levaxin, men jag var deppig över uppbrottet med Aaron och jag hade fortfarande panikångest nästan dagligen. Efter en resa till Turkiet med Milka sommaren 2015 började jag dessutom sova extremt dåligt. Jag hade inte svårt att somna, men jag vaknade 5-10 gånger varenda vareviga natt, utan undantag. Ni vet hur det fungerar, sover man dåligt hanterar man allt dagarna har att erbjuda dåligt, från roliga utflykter med vänner till panikångest på toalettgolvet. Mer om sömnen, terapi och hur jag träffade världens bästa kille som gav mig nytt hopp under tiden jag ställde in min Levaxin-dosering i nästa inlägg. Tusen tack för att du läste, jag hoppas att det gav dig något. Längst här nere har jag lagt in lite bilder från tiden jag berättat om! Puss & kram Ett kort jag fick av Aaron där han citerade min favorit-kärlekslåt och skrev hur mycket han älskar mig. Såhär i efterhand kan jag inte låta bli att tänka "hahahaha, buuuuuuullsh*t!" Min outfit från Halloween 2014, då Aaron sa att han älskade mig för första gången. Efter vi gjort slut fick jag reda på att han under kvällen (troligtvis, han erkände aldrig) hånglat med tjejen han är ihop med nu. Det var nog hans dåliga samvete som "älskade" mig ;) En fulselfie med Milka & Mikaela från en förfest hemma hos mina föräldrar i Halmstad. Du vet, den kvällen då Aaron tafsade 2-3 gånger på Milkas rumpa istället för min? Good times! ;) Positivt avslut på detta inlägg! Bild från Turkiet - Side, sommaren 2015 med Milka. Helt underbart att åka iväg två tjejer och bara koppla av och njuta. Vi drack inte en enda droppe alkohol under hela resan och vår vildaste kväll var när vi shoppade för mycket på en marknad ;)