DEL IV: MITT EX EXFLICKVÄN ÄR MIN NYA TJEJKOMPIS

Hej på dig! :) Jag har ingen aning om hur många delar min berättelse kommer att bli, men här kommer i alla fall del fyra! I det senaste inlägget skrev jag om mitt förhållande med Aaron, om att läkarna äntligen kom på att jag hade underproduktion av sköldkörtelhormonet och att jag plötsligt började sova dåligt. Detta inlägget kommer att handla om min kassa sömn och hur jag blev tillsammans med en kille jag trodde var the one. Varning för meeeeeegalångt inlägg! Jag och Milka åkte till Turkiet i slutet av sommaren 2015 och efter den resan började jag sova sjukt dåligt. Det började lite smått med någon natt då och då, och jag tänkte inte så mycket på det. Ibland sover man ju dåligt, så jag gjorde ingen big deal av det. Men efter ett par veckor sov jag dåligt varje natt. Jag gick och la mig, trött som bara den och vaknade minst en gång i timmen hela natten, varje natt. Ibland vaknade jag till och med var 20:e minut. Eftersom jag redan var trött och hängig dagarna i ända till följd av min dumma sköldkörtel blev livet med kass sömn nästan omöjligt att hantera. Jag bokade återigen en tid hos min läkare på vårdcentralen och fick en sömntablett som heter Imovane, men den funkade inte för fem öre. Så jag fick en annan, som heter Propavan och den funkade inte heller. Läkaren försökte återigen skriva ut antidepressiva till mig, men denna gången för att jag skulle sova bättre. Det kändes dock fel, jag ville inte ta antidepressiva om jag inte var deprimerad, och dessutom höll min psykoterapeut som jag gått hos sen augusti 2014 inte med läkaren. Hon sa nämligen att antidepressiva i regel bidrar till sämre sömn, så att jag skulle äta dem för att sova bättre var en löjlig tanke. Så jag gav upp och tänkte att det inte finns något att göra åt saken.  Till slut var jag så trött att jag grät varje morgon när klockan ringde, jag var som en zombie dagarna i ända och jag såg inte längre fram emot att gå och lägga mig på kvällarna för jag visste att jag ändå inte skulle få sova. En dag när jag jobbade berättade en av mina kollegor att hon äter Propavan för sömnen och att man måste äta dem i ett par veckor innan de ger någon effekt. Jäkla läkare som inte talat om det för mig, jag trodde liksom att man skulle ta en tablett och däcka direkt. Så jag kämpade på med tabletterna och till slut började jag sova mycket bättre. Jag äter fortfarande Propavan varje natt och jag sover rätt så bra, men jag har fortfarande mycket oro i kroppen som gör att jag vaknar lätt eftersom jag inte kan koppla av ordentligt. På grund av min dagliga ångest trodde min kropp ständigt att jag var i fara, och är man i fara vill man ju inte hamna i djupsömn. Så för att summera sover jag nästan bara lätt, jag har svårt att hamna i djupsömn på grund av min oro. Även fast jag inte oroar mig lika mycket nu som innan så har jag blivit påverkad av all ångest och oro sedan tidigare, så effekterna det haft på sömnen finns fortfarande kvar. Enligt läkaren kan det ta flera år att ta igen förlorad sömn, och jag sov extremt dåligt i nästan ett år innan jag började äta sömntabletter som fungerade. Undrar hur lång tid det kommer ta innan jag slutar känna mig trött trots att jag sovit... Ett par veckor innan jag och Milka åkte till Turkiet hade jag kommit över Aaron såpass mycket att jag skaffade Tinder. Där fick jag kontakt med en kille vid namn Oscar, som inte är hans riktiga namn haha. Han var egentligen inte alls min typ utseendemässigt, inte för att han var ful, utan för att jag i regel gillar lite mörkare killar. Oscar hade blå ögon och blont hår, en riktig ursvensk såg han ut som. Men det som fick mig att fastna var bilderna på hans kropp och det faktum att han arbetade inom militären, hett tyckte jag! Vi träffades på Tylösand en solig dag i augusti 2015 och sedan flöt allt på. Han var raka motsatsen till alla killar jag någonsin varit med (*host* badboys *host*), han var Guds bästa lilla lamm. I december 2015 blev vi tillsammans, efter fyra månaders intensivt dejtande och jag var så otroligt glad att jag äntligen hittat en så fin kille. Jag fick fin kontakt med hans familj, som lyckligtvis bodde i Malmö. Oscar var ursprungligen från Malmö, men jobbade för tillfället i Halmstad. Han skulle dock påbörja en annan tjänst i Ronneby till hösten, samtidigt som jag skulle påbörja mitt andra år på lärarutbildningen i Malmö. Så detta förhållandet blev också ett distansförhållande, men det funkade fint. Tills han gjorde slut.  Något du redan vet om Oscar och något du måste veta: han arbetade som soldat inom försvaret och han var väldigt känslomässigt avtrubbad. Inte så att han inte sa att han älskade mig eller inte visade kärlek till mig. Men han förstod sig inte på känslor för fem öre, hjärnans psykiska makt var något helt främmande för honom. Han grät aldrig på filmer, grät aldrig över hur mycket han älskade mig, blev aldrig arg, upprörd eller ledsen över något. Och som du kanske förstått är jag en riktig känslomänniska, som dessutom lider av psykisk ohälsa. Min personlighet och hans personlighet gick alltså inte ihop, han förstod inte mig och min komplicerade personlighet och jag förstod honom alltför väl eftersom han inte hade något djup. What you see is what you get, det fanns inget mer under ytan liksom, ingenting han dolde som låg och kokade där under. När jag fick panikångest och låg på golvet och grät gick han ifrån utan ett ljud och satt med telefonen, vilket gjorde att jag ringde min mamma för stöd, trots att min pojkvän satt i samma rum. Till min mamma kunde jag under mina panikångestattacker säga saker som "mamma, om inte detta går över snart tar jag livet av mig!" och när jag konfronterade honom om varför han inte brydde sig om att jag låg och grät och hyperventilerade på golvet sa han att han inte visste vad han skulle göra och att jag måste förstå att det är jobbigt för honom när jag säger att jag ska ta livet av mig. "Ursäkta?" kände jag. "Jobbigt för DIG? Hur tror du inte det är för MIG då?"  Nu får du inte tro att Oscar var en känslokall douchebag, det var han inte. Han var en väldigt fin kille, men det han inte förstod sig på var enligt honom fel eller löjligt och han brydde sig inte om att försöka förstå det heller. Var han inte intresserad sket han fullständigt i det, även om det var jobbigt för mig. Jag kunde inte prata med honom om mina fucked up tankar och känslor som ibland hotade att ta över min själ, för han blev bara obekväm och sa ingenting. Efter fyra månaders dejtande och fyra månaders förhållande började han bete sig konstigt. Han blev distanserad, dryg, hörde inte av sig, brydde sig mindre om att träffas och så vidare. Du vet, de typiska tecknen på att man vill göra slut. Jag konfronterade honom, men han sa att allting var okej och att han fortfarande älskade mig, han var bara trött efter att ha varit ute i fält. Detta beteende pågick i flera veckor och jag konfronterade honom flera gånger, men han bara slingrade sig. Till slut kom smset man inte vill få: "Vi måste prata". Och vi pratade, han gjorde slut, jag grät, han grät, vi hade sex en sista gång och sov tillsammans en sista natt. Han sa att han fortfarande älskade mig, att han bara inte orkade med distansförhållandet och att han ville fokusera på sin karriär, utan att behöva ha en flickvän att bry sig om. Till hösten skulle han spendera 4 månader i Stockholm på utbildning så distansen skulle bli ännu värre, menade han. Jag köpte det han sa med hull och hår, han var ju en så fin kille och skulle aldrig ljuga för mig. Han sa att han inte ville att jag skulle försvinna ur hans liv, att han ville höras ofta och ses ibland. Jag sa att han minsann inte behöver säga sådär bara för att lindra min smärta, men han sa att han verkligen menade det, och jag trodde honom. Han gick ut ur min lägenhet, jag grät och han sa "var inte ledsen, vi ses ju snart igen!" men det var sista gången jag såg honom. Två dagar senare tog han bort mig som vän på Snapchat, jag konfronterade honom varpå han ljög och sa att han inte gjort det. Han började följa tiotals nya tjejer på Instagram (när han sagt till mig att han inte ens kommer TÄNKA på andra tjejer förrän tidigast efter tre månader) och när jag konfronterade honom angående det var jag en "psychostalker". Lugn Oscar, du vet väl att Instagram har en funktion där det ploppar upp vilka de man följer börjar följa? Jag behövde ingen FBI-utbildning för att kunna se vilka tjejer du började följa ett par dagar efter att vi gjort slut. Oscar slutade svara på mina sms och i tre veckors tid försökte jag få tag på honom för att förstå vad fan som händer och för att få ett avslut. Han ville ju uppenbarligen inte fortsätta ha kontakt, trots att han sagt det, och jag tyckte att jag förtjänade att veta vad som hänt för att han skulle ändra sig. Alla förtjänar sanningen och ett ordentligt avslut, punkt slut. Till sist skrev jag ett sms och sa att om han inte svarar inom två dygn kommer jag sätta mig på tåget till Ronneby för att prata. Då svarade han, Gud förbjude att han faktiskt skulle behöva stå ansikte mot ansikte med mig och stå för det han gjort liksom! Och ja, det svaret var att jag var en stalker som är obehaglig och att han tagit bort mig från Snapchat och skitit i att svara på grund av det. Bara det att anledningen till att jag börjat "jaga" honom var för att han bröt det vi kommit överens om utan att tala om varför och för att jag ville få ett svar och ett avslut. Så det han sa höll inte, vilket jag påpekade för honom, men jag var fortfarande en stalkande psykopat i hans ögon. Oscar gjorde slut i slutet av april 2016 och i september samma år fick jag på något vänster reda på att han skaffat en ny tjej. Gissa vart denna tjejen bodde? Jo, i Helsingborg. Allt jag trodde att jag visste om Oscar rasade, nu förstod jag vilken falsk, skenhelig lögnare han faktiskt var. Kommer du ihåg varför han ville göra slut? 1. Han ville inte ha ett distansförhållande, 2. Han ville fokusera på sig själv och sin karriär utan att behöva ha en tjej att tänka på. Helsingborg är lika lite Ronneby och Stockholm som Malmö är och tjejen var också en tjej (duuuh). Jag blev så förbannad och ledsen, för jag förstod att Oscar inte gjort slut på grund av distansen och karriären. Han hade gjort slut för att han inte älskade mig längre, men klarade inte av att säga det (fegis) så han drog den största klyschan som finns: it's not you, it's me.  Oscar ställde till det sååå mycket för mig. Mitt psyke var redan kaos, min sömn var hemsk och jag hade så mycket ångest. När Oscar gjorde slut var det som att någon drog bort mattan under fötterna på mig och jag bara föll, föll och föll. Varje ny dag var sämre än den förra, och jag såg ingen anledning att gå upp på morgonen. Jag har aldrig tidigare förstått hur det kan gå så snett att folk väljer att ta livet av sig, men efter perioden efter Oscar så förstår jag. Efter alla timmar jag spenderat på golvet, gråtandes eller apatisk. Efter alla tårar som följt med duschvattnet ner i avloppet. Efter alla skrik i kudden för att grannarna inte ska höra. Efter besöket på psykakuten. Efter alla samtal mamma knappt hört vad jag sa på grund av gråten. Efter all tid jag faktiskt la på att fundera på ifall jag verkligen ville fortsätta leva. Jag säger inte att Oscar var anledningen till att jag hade självmordstankar, men han var definitivt den som pushed me over the edge, droppen som fick bägaren att rinna över, triggern till det värsta jag varit med om i hela mitt liv.  Men under sommaren träffade jag Kevin. Kevin är hans riktiga namn och jag skriver det för att jag är säker på att jag aldrig kommer behöva göra ett sånt här inlägg om honom. Med tid, stöd från familj och vänner och en pojkvän som förstår mig bättre än jag förstår mig själv tar jag mig sakta men säkert mot en ljusare tid i livet. Vi träffades på midsommarafton 2016, och ett år senare har han satt en löftesring på mitt finger och gett mig så mycket nytt hopp om livet som jag aldrig trodde var möjligt. Han är den bästa för mig. Jag tänker avsluta detta inlägg med ännu mer positivitet. En liten ljusstråle som heter Melinda tog sig för några dagar sedan in i mitt liv och gissa vem hon är? Jo, Oscars "nya tjej", som numera är Oscars ex. Om du kikar på mitt förra inlägg kan du se en kommentar från henne, en kommentar som gjorde mig rörd och glad, och som ledde till en fyra timmars lång fika på Espresso House idag. En otroligt snäll, rolig och genomgo tjej som jag är väldigt glad över att ha träffat. Alltså, fatta modigt att våga skriva ett fint meddelande till sitt ex ex?! Eloge till henne. Vi pratade mycket om Oscar idag, och kom fram till att vår bild av honom stämmer överens, och vi båda lärde oss ett och annat nytt om honom och kunde på så sätt få ett ordentligt avslut. Jag fick reda på massor som jag undrat över så länge, och Melinda likaså. Jag fick det jag trott hela tiden bekräftat, att Oscar målat upp mig som ett psycho-ex, men det gör inget, för både jag och Melinda vet sanningen. Oscar också, även fast han inte kan erkänna det för sig själv. Vi pratade även om allt annat mellan himmel och jord, och vi märkte att vi hade så mycket gemensamt, till exempel att röka vattenpipa haha! ;) Jag som inte känner speciellt många här i Malmö är glad över att ha hittat en ny vän. Tack Melinda, för att du vågade skriva till mig! <3  Och stort tack till dig om du orkade ta dig igenom hela denna långa text utan att somna. Puss & kram