DEL V: MIN DUMMA, TRÅKIGA SKÖLDKÖRTEL

Hej där! :)Nu var det otroligt längesen jag bloggade, inte skrivit en rad på hela sommaren. Oh, well. I mitt förra inlägg skrev jag om mitt förhållande med Oscar, hur jag föll djupare ner i min psykiska ohälsa efter att han gjort slut och hur jag till slut tog mig upp. Som du kanske redan vet lider jag av GAD (generalized anxiety disorder), vilket innebär att man har sådan stark ångest och oro dagligen att det påverkar hela tillvaron. Panikångest lider jag också av, samt att jag är HSP (high sensitive person) och så har vi ju min sköldkörtel som strulat i snart tre år och som gör allting värre och svårare att hantera. Jag har även självdiagnostiserat mig med depression och utmattningssyndrom, något jag de senaste dagarna börjat tvivla på att jag lider av. Mina problem med sköldkörteln (hypotyreos) gör att jag dagarna i ända är riktigt trött, en trötthet som inte går att sova bort. Jag blir hungrig hela tiden eftersom sjukdomen gör att ämnesomsättningen inte fungerar som den ska, vilket tyvärr har lett till att jag gått upp i vikt. Att träna för att hålla vikten i schack går inte sådär jättebra för mig heller, eftersom energin är så låg. Det stör mig något otroligt eftersom jag i flera, flera år älskat att träna, speciellt styrketräning och gå på PW. Varje dag känner jag mig lite smått bakis, du vet sådär trög i huvudet som man ofta är dagen efter lite för många drinkar. Så känner jag varje dag, mer eller mindre. Och så vill jag inte känna längre. Det hindrar mig från att orka göra allt det jag vill (och behöver) göra. Bara att gå upp för trapporna till min lägenhet kan leda till att blodet susar i öronen och en svimningskänsla i huvudet. Det är hemskt, och så trött och slö ska man inte vara förrän man är typ 70 år. Jag är förfan 23, skärpning nu kroppen! Hela grejen med min sköldkörtel har gjort att allt annat varit så mycket svårare att orka med och hantera. Exempelvis psykisk ohälsa eller att bli dumpad. Därför känner jag att jag vill och behöver skriva av mig lite om min dumma, tråkiga sköldkörtel. Jag har redan berättat att jag hösten 2014, då jag flyttade till Malmö började känna mig extremt trött (och allt annat som jag beskrev i början av inlägget). Efter ett trettiotal besök på vårdcentralen under ett års tid fick jag till slut konstaterat att jag lider av underproduktion av sköldkörtelhormon, en sjukdom som heter hypotyreos. Jag har i två år (sedan hösten 2015) medicinerats med Levaxin (ett av hormonen som utsöndras av sköldkörteln), men känner inte att det hjälpt något vidare, trots att mina värden ligger där de ska. Varför har jag låtit det gå två år då, om jag nu inte mår bättre? Jo, för att min läkare sagt att det kan ta flera, flera, fleeera år innan kroppen återhämtat sig från underproduktionen av sköldkörtelhormon. Så jag har litat på det och bitit ihop, med hoppet om att jag en vacker dag kommer vakna upp och känna mig som en ny människa. Av en händelse snubblade jag in på Sköldkörtelförbundets hemsida där jag läste en massa som gjorde mig mycket klokare på min sjukdom! Där läste jag bland annat om vilka symptom man kan ha när man lider av hypotyreos och hela 42 av dem stämde in på mig. Jag läste även en del patientberättelser, och ALLA kände och hade det likadant som mig. Det är galet hur sånt kan få en att känna sig mindre ensam och konstig, haha. Jag reagerade hur som helst på en berättelse från en äldre kvinna som ätit Levaxin (medicinen jag ätit i två år) i hela 22 år utan att må bättre. Hon bytte sedan från läkare på VC till privatläkare som antingen skrev ut ett till preparat, eller naturligt sköldkörtelhormon (minns inte vilket utav dem det var just i den berättelsen, hehe) vilket gjorde att hon blev som en ny människa och fick sitt liv tillbaka. Jag vill också få mitt liv tillbaka.Efter att ha läst det så kände jag bara att nej, jag tänker INTE slösa bort 22 år av MITT liv för att jag litat blint på en läkare som säger att det "kommer bli bättre med åren". Nope, nope, nope. Jag har mått dåligt i tre år nu och vill inte slösa ett enda år till på det. Så, jag har bokat en tid med min läkare där jag ska be om att få en annan behandling. Kroppen behöver fyra hormon från sköldkörteln, T1, T2, T3 och T4. Levaxin innehåller ett av dem (T4) och så hoppas man att kroppen sedan ska omvandla det till de resterande tre hormonen. I många fall fungerar det dock inte, vilket resulterar i att man fortsätter att må dåligt, vilket jag nu misstänker är vad som skett med mig. I över ett år har jag skyllt min trötthet på att jag kanske är deprimerad eller utbränd, eftersom mina sköldkörtelvärden ju ser bra ut? För enligt Sköldkörtelförbundets hemsida kan man ha perfekta värden utan att vara symptomfri, resten av sitt liv. Nej tack! Så, jag hoppas att min läkare antingen kan ge mig ett till preparat som innehåller T3 att ta tillsammans med T4 och hjälper inte det vill jag att hon ska försöka få licens för att skriva ut naturligt sköldkörtelhormon. Det kan dock vara lite krångligt eftersom det togs bort som medicin i Sverige efter att man uppfunnit det syntetiska sköldkörtelhormonet (Levaxin - T4). Kan inte VC ge mig den hjälp jag behöver får jag väl helt enkelt punga ut pengar på en privatläkare. Jag tänker inte må såhär dåligt om hjälp finns att få. Långt inlägg om min tråkiga sköldkörtel, men jag behövde skriva av mig för att kunna se det hela klart och tydligt. Jag måste ha en tydlig bild i mitt huvud om hur jag vill ha det för att kunna förmedla det till min läkare, så att jag kan få den hjälp jag behöver för att komma dit. Mellan denna del av min berättelse och nästa kommer jag slänga in ett inlägg jag har längtat efter att få skriva om förhållanden. Jag är ingen Love Guru, men har en hel del erfarenhet av hur det INTE ska vara i ett förhållande, om man vill vara lycklig i det långa loppet. Och när jag ser vänner, bekanta eller främlingar på Facebook som beskriver hur deras förhållanden ser ut får jag ont i magen. Jag vill bara skaka om dem och berätta att de inte behöver ha det så, att de måste göra såhär och såhär för att ta sig ur det och stå upp för sig själva. Och jag VET, för jag har själv varit med om allt man kan tänka sig. Men ja, det kommer nästa gång jag orkar skriva. Kanske senare idag, eller senare denna veckan. Tack för att du läste!Puss & kram