FÖRHÅLLANDEN: A&O

Hej på dig! :)Som rubriken lyder; ett förhållandes A&O, enligt mig då. Jag är ingen expert, jag har inte pluggat sociala relationer eller något annat viktigt som gör mig till en allvetare om förhållanden. Jag känner mig dock ändå tillräckligt kvalificerad för att skriva ett sådant här inlägg, eftersom jag haft en lång rad pojkvänner sedan 2007 då jag var 14 år och blev tillsammans med min första pojkvän. "Du måste bytt pojkvän lika ofta som du bytte trosor...", tänker du kanske nu. Svar: ja, det gjorde jag nog. Varför? För att alla förhållanden jag hade 2007-2016 till största del var skit. Efter ett skitförhållande tagit slut kände jag mig alltid otroligt ensam, besviken, förrådd, ja alla de där känslorna man vanligtvis har efter ett jobbigt avslut. Och varje gång det tagit slut var jag ganska snabbt igång och letade efter ett nytt förhållande, ett bättre. Därav den långa raden av pojkvänner. De senaste åren har jag med hjälp av terapi och fördjupad självinsikt förstått att detta galna sökande efter en pojkvän och ett förhållande berodde på en hel del olika saker, men det är en annan historia som jag kanske bestämmer mig för att dela med mig av så småningom. Det jag tänker skriva om nu är vad jag har lärt mig från alla mina förhållanden, mina A&O. För det är faktiskt så att man lär sig något efter varje relation man går igenom, vare sig det är en vänskaps- eller kärleksrelation (eller något av alla de däremellan). Ärligt talat, det viktigaste i ett förhållande är kommunikation. Det låter kanske klyschigt, men det är så det är. Detta hade jag inte en aning om förrän jag för lite mer än ett år sedan träffade Kevin, min nuvarande pojkvän. Visst, jag har väl alltid känt att jag vill prata och diskutera olika saker med mina pojkvänner, men ingen av dem har varit speciellt intresserad av det, vilket ledde till att det inte blev speciellt mycket pratande och jag förstod därför inte vikten av att kommunicera. Antingen ville killen jag var tillsammans med inte prata, bara ha sex och dylikt, eller så hade vi så sjukt olika uppfattningar om saker och ting att det helt enkelt inte gick att prata. I vissa fall förstod killen inte alls vad jag menade när jag försökte framföra mina åsikter eller tankar, så att jag till slut slutade att dela med mig. Men Kevin vill prata och diskutera, han förstår vad jag menar (innan jag ens själv förstår det ibland) och förstår han inte så frågar han mig tills han förstår. Vi pratar om allt, och då menar jag verkligen ALLT. Det roliga, det ledsamma, det tråkiga, det jobbiga, ja även det som vi faktiskt kan såra den andra med. Häromveckan frågade jag honom om han ibland saknar att vara singel, "för det gör jag ibland!", sa jag. Och Kevin blev inte ledsen eller arg för att jag sa så, utan var tyst en liten stund innan han berättade vad han tror att det kan bero på och medgav att han såklart också känner att han saknar vissa delar av singellivet. Det jag menar är att man ibland går runt och tänker på jobbiga saker som gör att man känner sig tyngd, har dåligt samvete, blir orolig eller osäker över. Kan du av olika anledningar inte prata om detta med sin partner är det som att en klyfta bildas mellan er. Ju längre du ensam går och grubblar på dessa saker, och ju fler saker det blir, desto större blir det där klyftan, tills den är så stor att den inte går att ta sig över. När jag funderar över något som jag känner skapar en klyfta mellan mig och Kevin ser jag till att prata med honom om det så snart jag kan, även fast det ibland kan kännas otroligt jobbigt och jag är rädd för att han ska bli sårad. Direkt efter att vi pratat känner jag hur den där klyftan gick ihop igen och jag kan ta mig över för att krama honom. De där klyftorna är en av sakerna som bryter ner ett förhållande. När man inte kan vara ärlig mot sin partner. För när du undanhåller något (alltså något viktigt, inte att du åt upp hens chokladkaka) tvingas du skapa smålögner för att ta sig runt huvudproblemet som var det som du från början inte ville ta upp. Och en lögn föder fler lögner, tills du sitter där och är intrasslad i ett stort nät av saker du inte kan prata med din partner om, och klyftan mellan er är så stor att du inte vet hur du ska få ihop den igen. Så, kan du inte kommunicera med din partner kommer du till slut bli tvungen att ljuga. Det kanske inte är några stora lögner, men det är ändå lögner. Och att ljuga för sin partner är inte respektfullt. Respekt är mitt andra A&O i ett förhållande. Att respektera en annan människa innebär att du värdesätter en persons egenskaper och personlighet. Du värdesätter helt enkelt den personen. Och en person du värdesätter vill du inte ljuga för, men du kan göra det ändå. Jag har hört såååå många bullshit-ursäkter för lögner folk (läs: pojkvänner) dragit för mig genom åren. Och vad det än har handlat om, hur stor eller liten lögnen än varit har jag alltid innerst inne känt: "du ljög för mig, så du respekterar inte mig". Hur överdrivet det än låter, så är det sant. I alla fall i min värld. Ärlighet är på så vis mitt tredje A&O i ett förhållande. Behöver jag ens förklara varför? Nja, det hänger ju ihop med både respekt och kommunikation. Mitt sista A&O är kärlek. Eller kanske äkta kärlek. Någon du är kär i och älskar på riktigt kommer du kommunicera med, du kommer visa den respekt och vara ärlig mot den. Gör du det? Bra! Men gör din partner det? Dessa A&O:n går liksom åt båda hållen, båda måste jobba på dem. Tyvärr har jag genom åren både varit med och haft vänner som varit med killar som gett blanka fan i att vara ärliga, dödat varje chans till kommunikation och absolut inte visat respekt. Behöver jag ens säga att dessa killar heller varken älskat mig eller mina vänner på riktigt? Det gör verkligen ont i mig när vänner, bekanta och främlingar i olika grupper på Facebook som berättar hur deras killar beter sig mot dem. "Min kille håller på med en annan tjej, här är bevisen jag hittade i hans telefon, men jag kan inte konfrontera honom för då kommer han bli arg för att jag snokade...", "min kille spelar bara dator hela dagarna och skiter i mig, han beter sig illa och när jag försöker prata med honom om det ignorerar han mig bara, sen blir han arg och skyller allt på mig", "min kille är ute och festar med sina vänner och massa tjejer som han sagt han hade velat knulla om han vore singel, behöver jag vara orolig över att han igår inte kom hem och det sedan visade sig att han sov hos en av tjejerna efter krogen? Han säger att inget hände och blev arg på mig när jag blev arg, för han säger att han har rätt att sova hos vilken kompis han vill...". Alltså, jag blir så TRÖTT på det här. Det gör ont i mig, för jag vet själv EXAKT hur detta känns, jag har varit med om det allra mesta när det kommer till förhållanden. Respektlöshet, fysiskt våld, psykisk misshandel, otrohet, ja you name it! Och dessa tjejer som bara står ut med detta, för att de älskar killen sååå. Men beter sig en kille såhär mot dig så älskar han tyvärr inte dig. För kärlek hör ihop med respekt, ärlighet och kommunikation. Jag önskar att någon hade spräckt min lilla rosa kärleksbubbla jag var i när jag var ihop med killar som betedde sig såhär och med detta inlägget kanske jag lyckas spräcka någon annans bubbla. Jag hoppas det, för ingen förtjänar att vara tillsammans med någon som beter sig så illa. Och ja, jag vet att tjejer beter sig illa mot killar också, men då jag är en heterosexuell tjej som bara varit tillsammans med killar och som (vad jag vet) endast har heterosexuella vänner som varit tillsammans med killar, är det killar som beter sig illa mot tjejer det enda jag kan uttrycka mig om. Om du som orkade läsa detta långa inlägg är tillsammans med en kille som inte uppfyller mina A&O, fundera då på om dessa A&O:n även är dina och vad du i sådana fall kan göra för att förbättra situationen.Ja, det var väl det jag hade att säga om detta ämnet - för tillfället. Puss & kram