MIN BERÄTTELSE: VÄGEN GENOM PSYKISK OHÄLSA DEL I

Hej! :) Här sitter jag, i min soffa, i min fina och alldeles underbara lägenhet i centrala Malmö. En 1,5:a på fjärde våningen med en balkongutsikt bort mot Pildammsparken där jag älskar att power-walka. Vitt, grått och silver härskar här och jag älskar att det bara tar ungefär 4 minuter att gå till köpcentret Mobilia, att Korner Livs som luktar som ett somrigt Turkiet ligger på hörnet vid min gård och att kebabstället som har öppet 10-05 varje dag ligger tvärs över korsningen. Men, trots att jag har världens finaste (enligt mig) lägenhet, i ett centralt område där allt jag behöver ligger nära till hands så har jag inte alltid älskat (och gör ibland fortfarande inte) att vara här. Let me take you back to 2014. I slutet av augusti flyttade jag och min vän Milka ner till Malmö från Halmstad för att börja plugga, hon till kriminolog och jag till lågstadielärare. Vi hyrde en lägenhet i andrahand där vi skulle bo tills vi fått tag på var sin egen. Milka flyttade till sin alldeles egna bostadsrätt redan efter 2-3 veckor, men jag bodde kvar i den där andrahandslägenheten till december då jag hittade min pärla på Dalaplan. Två veckor innan flytten till Malmö fick jag min första panikångestattack. Eller ja, jag hade haft panikångestattacker sedan jag var liten, men det visste jag inte då. Jag förstod att det där som slog till som en blixt från klarblå himmel där i mitten på augusti 2014 var en panikångestattack eftersom jag aldrig tidigare känt något så hemskt. Du som haft panikångestattacker vet precis vad jag menar. Där stod jag och städade handfatet i mina föräldrars badrum eftersom de dagen efter skulle komma hem från sin semester. Min syster satt i soffan och kollade på TV. Plötsligt fick jag ont i magen, som när man blir nervös du vet, och kände att jag behövde spy. Jag slängde mig ner på golvet framför toaletten och började hulka. Men det kom inget. Istället började jag kallsvettas och blev alldeles yr samtidigt som tid och rum försvann. Det kändes som att jag skulle svimma, samtidigt som det kändes som att jag höll på att drunkna i min egen kropp. Ja, det är så jag än idag brukar beskriva en riktigt hemsk panikångestattack för folk som aldrig upplevt det. Jag satt där på toalettgolvet, mina kläder låg spridda runt om mig eftersom jag svettades som en gris och när jag fick tillbaka lite av mitt förstånd fick jag fram min mobil och ringde med skakande händer min mamma.  "Mamma!!! Jag tror jag har en panikattack!!!", skrek jag medan tårarna sprutade och paniken växte i bröstet.  Mamma försökte lugna mig, berättade att både hon och min syster brukar få det ibland och att det INTE är något som dödar en, även fast det kan kännas så. Jag minns inte hur den till slut gick över, men jag minns att det allra värsta satt i någon timme och att efterskalvet var kvar hela kvällen tills jag gick och la mig. Under de första två veckorna på högskolan pågick insparken. Det var väl hyfsat kul, men hade säkert varit mycket roligare utan mitt nya tillägg i livet; panikångesten. Den slog till flera gånger om dagen, när jag minst anade det, och när den inte var där var jag livrädd för att den skulle komma, vilket jag nu i efterhand förstått triggade igång fler attacker. Att bo i en ny stad där man bara känner en enda person, påbörja en utbildning och samtidigt brottas med panikångest var inte lätt. Det är fortfarande inte lätt. När Milka flyttade blev det mycket värre eftersom jag då bodde helt ensam. Genom min panikångest utvecklade jag även hypokondri, vilket jag läst är väldigt vanligt att folk med panikångest gör. För dig som inte vet, en panikångestattack känns fysiskt i kroppen, fast den har rötterna i psyket. Man kan bland annat må illa, bli yr, börja svettas, få hjärtklappning, få overklighetskänslor och domnande känslor i kroppen. Det ser olika ut för alla, men det känns alltid som fysiska åkommor. Och hur fungerar vi människor? Jo, vi är rädda för det som finns i psyket, eftersom vi inte kan se det, vi kan ibland inte förstå det och det spelar oss ofta spratt. Så vad gör vi? Vi försöker förvandla det psykiska till något fysiskt. Vi kan alltså inbilla oss att de fysiska fenomen vi känner i kroppen på grund av panikångesten faktiskt ÄR riktiga, fysiska åkommor. Ta hjärtklappning till exempel. När jag fick hjärtklappning av min panikångest vad jag helt övertygad om att jag höll på att få en hjärtattack. Flera gånger gick det så långt att jag gick ut ur lägenheten och gick runt, runt, runt i mitt område ifall jag skulle falla ihop. Var jag ute bland folk skulle ju någon kunna hjälpa mig och ringa en ambulans. Var jag däremot ensam i min lägenhet skulle ingen kunna hjälpa mig, och jag skulle dö. Gav panikångesten mig ont i magen, så hade jag blindtarmen. Blev jag yr skulle jag svimma. Och så fortsatte det. Jag hittade på fysiska ursäkter (som skrämde vettet ur mig), googlade symptom och självdiagnoserade för att slippa inse att panikångesten enbart hade med mitt psyke att göra, och att där fanns något jag behövde ta tag i för att kunna må bättre.  I slutet på september fick jag ytterligare problem. Jag började se lite suddigt och fick anstränga blicken på föreläsningar och jag var dessutom oförklarligt trött, dagarna i ända, trots att jag sov som jag skulle. Jag gick till optikern och fick konstaterat att jag hade något litet brytningsfel och att glasögon och linser skulle lösa problemet. Jag köpte ett par glasögon som jag använde flitigt, men det blev inte bättre. Och för varje dag som gick blev jag bara tröttare och tröttare, och det började skrämma mig mer och mer eftersom jag inte förstod varför. I november besökte jag därför min nya vårdcentral här i Malmö för första gången. Men jag visste inte att det skulle ta över ett år, ett tjugotal besök och fyra olika läkare innan jag skulle få reda på vad som faktiskt var fel på mig. Och innan det skedde skulle oron, ovissheten, tröttheten och panikångesten nästan ha tagit kol på mig.  En lång inledning på min berättelse om min väg genom psykisk ohälsa, men det var tvunget att bli så för att du som läser ska förstå bakgrunden. Jag hade kunnat vara ännu mer detaljerad, och det handlar inte om att jag inte vill avslöja allt, utan om att det hade blivit så fruktansvärt långt att både skriva och läsa, och jag skulle kanske riskera att tråka ut dig, haha. Jag hoppas ändå att du fann nöje i första delen av min berättelse och att du vill komma tillbaka och läsa fortsättningen. Glöm inte det lilla hjärtat längst nere till höger! Slänger in ett par bilder från tiden jag berättat om här nere. Puss & kram Såhär såg jag ut i slutet av sommaren 2014 när jag flyttade till Malmö. Ingen större skillnad, förutom att jag hade ombre och inte var lika duktig på att fylla i ögonbrynen ;) Bild på mig & Milka från maskeraden på insparken, vi var Caesars mistresses haha ;) En till bild från insparken! Jag & Milka på grillning vid musikkullarna i Malmö.