Tankar och förhoppningar

Hej! Idag var dagen då jag äntligen/eller tyvärr började inse att dagarna nu börjar närma sig flyttningsdagen. Det var mycket jobbigare än vad jag trodde att det skulle vara att säga hej då till Sofia. Inte för att jag trodde att jag inte skulle sakna henne utan för att jag vet med 100% säkerhet att vi kommer hålla kontakten. Dessutom vet jag att även hon kommer flytta. Allting blev så sjukt mycket mer verkligt på något sätt. Samtidigt känner jag mig väldigt privilegierad att ha så många människor i min närhet som det kommer vara så jobbigt att säga hej då. Så många gånger den senaste månaden har jag frågat mig själv vad sjutton jag gett mig in på. Men sedan ser jag en bild från min skola på instagram och jag fylls av glädje då jag inser att jag faktiskt kommer få uppleva min dröm jag haft så länge och jag inser att allting kommer lösa sig. Allt kommer vara kvar hemma när jag kommer tillbaka och jag har säkerheten att jag har ett tryggt ställe att komma tillbaka till ifall att allting är ett helvete i USA. Det är många som inte har det privilegiet. Med stolthet kan jag säga att jag gör något för mig. Och det kanske är egoistiskt att bara lämna allt och alla sådär, men så många nya erfarenheter jag kommer få från det här gör allting på något sätt värt det. Innerst inne vet jag att jag kommer trivas, att saker och ting kommer lösa sig när man vänjer sig vid distansen och finner tider och dagar man kan prata på telefon. Det är så lätt nu för tiden att hålla kontakten via Skype eller Messenger, den möjligheten fanns trots allt inte förr. 5 dagar kvar i Sverige innan jag flyttar till ett främmande land känns läskigt men att fyllas med så mycket glädje och förväntan från en bild eller inlägg från min skola gör det så spännande! Se de olika traditionerna på video på youtube och att veta att jag får uppleva det om mindre än en vecka är en sjuk tanke. Jag började med min Application Process i Februari. Den processen var så tidskrävande och i kombination med sista året på Gymnasiet var en upplevelse i sig. Det gjorde det dock lättare att se ett slut och ha något att se fram emot då det var mycket väntan och  många dokument att fixa. Men nu är veckan kommen och jag kan med stolthet säga att jag är lite stolt över mig själv som kommit så långt och vågat ta det här steget. Nu får man bara hoppas att det steget är 100 gånger värt det. Och det tror jag att det kommer bli! <3 (Tankar på natten för en till att vilja skriva ut sig ibland och funderade på ett sätt att uppdatera den här bloggen ändå på något sätt men visste inte hur, här kommer lite bilder från min nya skola)