JAG KAN INTE SKILJA PÅ

Det är svårt, nästan omöjligt nu för tiden att lita på magkänslan. Jag har varit en mästare på att behärska det där obehagliga suget i mellangärdet som indikerar att något är fel. Nu för tiden blandas känslan ihop med oro. Rädslan över att förlora någon, ångesten över att välja den närmaste framtidens arbetsplats, oviljan att besluta sig om höstens bostadsort. Jag har länge haft en relationsrelaterad problematik, vilken tenderar att göra sig påmind i samband med separationer. Men distans. Distans är också något som triggar. Jag vill klippa alla band för att slippa känna såhär; kan inte hantera alla känslor. Samtidigt. Blir det någonsin bättre om jag ständigt ger upp? Jag vet inte. Men känslan av att min själ går vilse lite mer för var dag är påtaglig. Det sista jag vill är att förlora mig själv. Igen.