NU VAKNAR ALLT UR VINTERDVALAN

Det är mindre än tre veckor kvar nu. Inuti mig växer bebis likt en urkraft. Det är för mig ofattbart hur någon så liten kan besitta en sådan styrka. Innan jag blev gravid hade jag aldrig kunnat föreställa mig alla känslor det skulle komma att väcka till liv. Så mycket som slumrat under ytan som nu gör sig påmint. Att säga att jag periodvis har krisat vore ingen överdrift. Långt ifrån. I Thailand kände jag mig så sårbar; som att allt jag stoppade i min mun automatiskt skulle leda till utvecklingshämningar hos mitt barn. Den rädslan var delvis befogad, då jag faktiskt vid ett flertal tillfällen mådde extremt dåligt på grund av just födointag och en av gångerna fördes jag med ambulansfärja nattetid från ö till fastland. Såvitt jag vet var det dock främst jag som led av sviterna av detta och inte bebis. Nu då vi kommit till Sverige har denna rädsla istället bytts ut mot en av mer existensiell karaktär. Främst handlar denna rädsla om de krav jag ständigt ställer på mig själv. Inte ens nu, då det handlar om min kommande förlossning, kan jag tillåta mig själv att vara en smula felbar..mänsklig. Kraven jag ställer på mig själv versus kraven jag ställer på min omgivning är långt ifrån desamma och trots att jag inser med förnuftet att det är orimligt att betrakta förlossningen som någon slags prestation, är det just det jag känslomässigt gör. Bara genom att erkänna mina tvivel på min egen förmåga och min skräck inför att avvika från min egen norm har dock rädslan lättat. Jag har börjat skriva på mitt förlossningsbrev. Det känns avlägset och surrealistiskt. Egentligen vet jag ju ingenting om hur min förlossning faktiskt kommer att gå till och att då uttrycka önskemål utifrån hur jag VILL att den ska bli känns snarast som att diskutera en utopi. För vad kan jag egentligen? En hel del, förvisso, utifrån utbildning, sunt förnuft och en hel del läsande, men vad VET jag egentligen? Inte så mycket mer än att bebis kommer att komma ut och att jag, på något vis, bara måste uthärda genom olika metoder och kalva mig igenom förlossningen. Så. Nog om det.  Jag tycker för övrigt att det kan bli vår nu, så jag slipper bylta på både mig själv och bebis 34 lager kläder vid kommande promenader.    Bilden föreställer mig (till höger, för er som inte vet) och två av mina bästa vänner. Ann-Sofie i mitten klämmandes på magar och så Emma till vänster. Emma är, som ni kan se, också gravid, men med bebis beräknad i augusti.   Trots att jag känner mig stor som ett hus till och från tycker jag att det är något fint med graviditeten. Mest är jag väl förstås nyfiken på vem som gömmer sig där inne.  Bild tagen igår. Dryga två veckor kvar till beräknad födsel nu. Det återstår dock att se hur punktlig bebis är.