ORDEN ÄR MINA ANDETAG

Det är här jag hamnar. När vågskålen tippat över. När livet ändrat riktning och ångesten pockar på. Jag har lämnat honom. På många sätt är jag fri. Fri från hoten, fri från förtrycket; från våldet som uttrycktes ibland. Men jag är inte fri från skadorna, från den där känslan av att inte vara värdig. Jag har dejtat lite, men det känns inte som om det är för mig. Känslan av att vara utbytbar, ett roligt inslag i någons liv för att sedan bytas ut. Jag fäster mig lätt, kanske för lätt har jag märkt. Läser in saker som inte finns. Målar upp en bild av något som exklusivt och speciellt, men som sedan visar sig vara mängdvara. Jag vill få vara jag. Och jag vill få ge allt till någon som kan förvalta det; som vill ha det. Någon som inte ser det som en uppoffring att avstå andra för att få ha mig kvar. Men det känns omöjligt. Behöver bara förstå det och acceptera det. Sluta drömma, hoppas. Leva lite mindre. Vara mindre som jag. Kliva tillbaka in i det mörker som jag nyligen kom ifrån. Inte till honom, men mentalt. För det är bara när man hoppas som man kan bli besviken.