vänskap

Ända sen våren 2017 har jag känt mig sviken av en specifik vän. Vi har känt varandra en lång tid och är den äldsta vännen jag har. Han har alltid varit svår att nå på senare år efter vi tog studenten. Helt plötsligt så dröjde det dagar och veckor och till slut månader innan vi hördes av igen. Tillslut fick man tag på honom och han sa att han skulle bättra sig. Jag var alltid den som tog kontakt först med lite undantag såklart. Han hade ganska mycket då att röra sig med om jag inte minns fel. Jag försökte stötta honom men det är svårt att stötta någon som inte svarar på samtal (vi bor ej på samma län heller) och som skriver att det är mycket nu. Han är så svår att beskriva för jag kan själv inte riktigt reda ut det. Han gillade inte beröring och vi brukade skoja om det. Han har väldigt hög integritet (antar jag då) och ville samtidigt inte släppa någon in hos honom. Ibland lyckades jag komma in i detta lilla innersta rummet men det var inte många gånger. Han har alltid ställt upp för mig med skjuts och så och jag har ställt upp för honom med annat. Till slut gick det flera månader utan att jag fått något svar. Nåt enstaka sms endast och jag hörde av mig till hans mamma och frågade hur det var med Johan. Jag ville hellre försäkra mig om att det inte hänt något. Jag fick ju inget svar från honom så vad skulle jag göra? Jag var superorolig. Han fortsatte att inte svara efter att hans mamma sa att hon skulle prata med honom. Det jag förstått nu efteråt är att han inte uppskattade att jag hörde av mig till hans mamma. Han sa en gång på skoj (trodde jag) att  om jag hör av mig till hans mamma så säger han upp kontakten med mig. Jag har funderat mycket på det. Varför skulle man säga upp kontakten pga. en sån anledning? Det känns väldigt omoget. Speciellt omoget känns det för att jag skriver inte till hans mamma i första hand utan försöker att få kontakt med honom för att jag är orolig att något hänt som är relaterat till HANS frånvaro. Detta gjorde att jag började fundera på hela vår kompisrelation som vi hade. Allt vi gjorde skulle han godkänna. Nästan aldrig var mitt förslag bra. Han skulle styra och ställa. Vi möttes aldrig halvvägs och gjorde vi det så skulle han tjäna på det. Det kändes inte som att han gjorde något för mig. Självfallet fanns det enstaka gånger han gjorde det för mig, speciellt när han skjutsade mig. Jag har skickat totalt 11 sms mellan 16 maj 2017- 19 maj 2018. Har dessutom skickat fler sedan tidigare och jag har även ringt. Vad mer ska jag göra? Han ville uppenbarligen inte ha kontakt. Det är väldigt synd för vi hade jävligt kul ihop och har roliga minnen ihop. Jag kommer alltid att sakna honom och allt kul vi haft. Det händer också en del med människor när man träffar sin kärlek eller flyttar för att utbilda sig. Jag har börjat att prioritera helt annorlunda sedan jag träffade min sambo. Jag vill bara ha människor i mitt liv som vill vill mig väl och som bryr sig om mig. Jag tänker att min och min kompis relation har varit lite destruktiv emellanåt just pga. jag har fått anpassa mig alldeles för mycket. Så har mitt liv sett ut annars också, vare sig det gällde vänner eller partners. Jag har anpassat mig till tusen för att det ska vara bra mellan oss. Det håller inte i längden. Jag har nu börjat att umgås med de personer jag vill och har kontakt med. Om det nu är det som min kompis vill med mig så kan man åtminstone berätta det och skriva "jag vill inte ha kontakt med dig". Det är åtminstone ett svar.. Jag antar att jag vuxit upp lite och ska äntligen försöka släppa detta som har upptagit mina tankar sedan februari 2017. Han kommer förmodligen tycka detta är skittöntigt för allt som var känslosamt drog han sig undan från. Men jag har rätt till mina känslor och skrattar han när han läser detta så är han förmodligen inte så mogen än.