Dagbok forts...

Tänkte lägga upp lite mer av det som jag skrev ner i en "dagbok" när jag mådde som sämst, innan jag fick behandling och hade avtändning på opiater. Jag skrev ganska mycket, allt som rörde sig i huvudet skrev jag då ner. Jag var riktigt jäkla sjuk och minns att jag verkligen knappt kunde hålla i pennan....     Äntligen börjar vinet verka, tack! Blir lite lättare då. Äcklig vinfylla och lite musik hahaha....fyfan. Fattar att detta inte håller mer, men är så fucking svag. Vill bara vara hög, påtänd hela tiden. Tankarna rusar åt alla jävla håll. Abstinensen är helt fucking sjuk! Svettas och fryser. Armarna blöder och svider. Skurit mig mycket idag. Har letat igenom lägenheten flera gånger. Kanske finns det nåt jag glömt? Men nej! Hittar inte ett skit! Känner mig lite bättre, vinet funkar och armarna bränner.   Måste ut med Morris. Orkar knappt resa mig från soffan. Benen viker sig. Är så jävla svag i kroppen. Men hunden måste ut....Lite mer vin, sen går vi.   Har aldrig mått så här jävla risigt. Känns som all skit kraftsamlat för en stor jävla smäll! En sån som man inte klarar. Inte pallar. Inte orkar med. Helt ärligt vet jag inte hur fan jag ska klara det. Inte denna gången. Har tagit så jäkla mycket stryk i mitt liv, men aldrig kännt så här. Det känns för övermäktigt, för stort. Alldeles för mycket. Klarar inte hantera det. Det skrämmer livet ur mig. Önskar att jag bara kunde va som alla andra. Ordning och rutiner. Men istället är jag konstant hög och skiter i allt. Har slängt ut alla mina pengar på droger, har fan inte till mat längre. Bara en jävla massa skulder till el, hyra. Fick ett brev häromdagen. Tror jag kommer bli vräkt snart, fattas ju bara det också, fucking bostadslös.   Tänker på barnen jämt. Alltid är dom i mina tankar. Saknar dom så sjukt jävla mycket! Samtidigt är ångesten så tung, har svikit dom som fan. Har fuckat upp mitt liv så att jag knappt kan träffa dom. Vet själv så väl hur det är att ha en farsa långt åt helvete. Känner mig så jävla dum, självisk inför dem. Samtidigt tar saknaden livet av mig.   Nu är det natt. Hatar nätter! Har nog alltid gjort det. Vet vad som väntar nu. Tid som står stilla. Ångestfylld väntan på morgonen. Fyfan vad jag hatar det! Är trött som fan, men sova är bara att glömma. Armarna svider, bränner. Tog nog i lite väl idag, men det bara hände. Önskar jag bara kunde få somna och vakna och må bra. Fan! Detta tär så in i helvete...   Mådde verkligen skit då. Jag skar mig mycket och ville egentligen bara dö. Idag mår jag bättre. Mycket bättre. Suget efter droger kommer jag alltid att få kämpa mot, det är bara upp till mig. Kan aldrig medicinera eller på något annat sätt ta bort det. Det är bara upp till mig.