3650 G

rice and beans! 5kr kostar denna tallrik, inklusive läsk!! Maria och jag (Märta) strax efter op! Denna gången kejsarsnitt!  är inte så duktig på att laga mat men är jätteduktig på att hålla folk sällskap! Win win (hoppas Maria och Elin tyckte det med) Ps dom är mästerkockar <33333  Maria på rundvandring i op-salarna!  När denna bild togs är Clemens mitt uppe i att berätta om hur han friade till hans fru. Mer om detta i ett annat inlägg! Clemens- Människan med det största hjärtat någonsin  tack för att du bär mig när jag är trött bästis <3 Välförtjänt After work i hospital bar halvt uppe i bergen  På utflykt till lake manjara med Clemens och Francis och de två nyanlända tyskarna som ska volentära på barnhemmet!  3650 G  30/7-2019 "Do you have sterile gloves?"halvskriker hon tydligt men pedagogiskt. "Okej nu händer det." hinner jag tänka och känner hur pulsen stiger trots att läget är under kontroll. Jag andas tungt och det känns som att hjärtat slår så hårt att det syns utanpå mina sjukhuskläder. Mamman är däremot lugn, det syntes på hennes sätt att andas genom smärtan, att hon minsann hade gjort det här förut. Till skillnad från en annan. Jag visste knappt någonting, mer än att det var nu det gällde.  "Hema, hema mama. Pole!" De få ord jag kunde på swahliska kom till användning när dom behövdes som mest. Försöker hålla emot så att hon inte spricker när krystningsvärkarna väl kickar in. Ut kommer ett trött, blått barn. Den andra barnmorskan får rycka in när hon ser hur navelsträngen snurrat sig runt barnets hals. Två fingrar drar snabbt bort navelsträngen och mina händer ligger bestämt men nervöst kring barnets huvud och försöker oroligt följa mammas rörelser. Till slut, ut kommer en vacker pojke som kämpat i ett och ett halvt dygn, och en mamma likaså. Känslan var euforisk, för samtliga i rummet.  Den trötta mamman kramar armt om sitt nyfödda barn. Jag tar ett tygstycke och försöker gnugga bort lite kvarblivet fostervatten från bebisen.  "Ongera mama, safi sana." viskar jag och fortsätter röra min hand upp och ner över bebisens rygg. Ett liv hade fått komma till världen. Elin, Maria och jag fnissar i allt det hektiska. Inte bara för att allt gått så fort, utan också för att allt gick bra och vi numera kunde andas ut.  Elin tar varsamt emot bebisen och lindar noggrant in den lilla nyfödda människan i tygstycken. Jag fortsätter fokusera på mamman som skönt nog knappt spruckit och därmed slipper sys. Hjälper placentan att komma ut och inspekterar den så att allt ser ok ut. Tiden står stilla och det känns exakt som man tänker att det ska kännas när man får förlösa ett barn alldeles själv för första gången. Lägger dom rena tygstyckena över den nakna mamman för att värma hennes utmattade kropp.  Maria tar ett stabilt tag om bebisen som Elin lindat in i vackra, färgglada tygstycken. Går med bestämda men varsamma steg mot vågen för att se hur mycket den lilla knodden vägde. Vågen är kall och hård och bebisen skriker ogillandes under tiden som jag och Maria så snabbt som möjligt försöker se hur många gram bebisen vägde. Maria lyfter ödmjukt bort bebisen och virar in den i tygstyckena som mamma tagit med hemifrån. Bebisen slutar skrika direkt när Maria tar upp den i famnen och jag blir impad över hur trygg och säker hon ser ut att vara. Själv visste jag inte vad jag skulle göra med all hyperaktivitet som bara spred sig i kroppen som blixtrar och berg och dalbanor. Jag får hålla tillbaka en tår när Maria lämnar över bebisen till mamman igen. En liten människa hade fått se världen för första gången, och vi hade fått medverka och bevittna hela förloppet.  Det blev en pojke. 3650 g. Vi tittar på varandra och det glittrar i ögonen. Tänk om vi hade förlöst tanzanias nästa president, eller för all del kanske en blivande barnmorska?  Vi lämnar mamman ifred, High fivear och går och äter den godaste rice and beans någonsin. Vi hade förlöst ett barn idag. /Märta