Överväldigande

Du vet, när paniken i bröstet exploderar och allt du vill är att fly där ifrån? Hitta något ställe där det är tyst och du får äntligen bli lämnad i fred. Få tid för att samla dig och reda ut känslorna som väller över. Jag kan inte direkt skrika ut det jag är leden över, det som matar ångesten. Det är bara så mycket av allt - och det är för överväldigande. Känner mig helt tömd, drenerad. Vill liksom stå där i duschen, komma i rätt läge där vattnet dövar bort allt omkring. Det ända du hör är vattnets brus och allt annat blockas. Du förstår vad jag menar? Alla måsten och beslut som måste tas. Bilden av att morfar håller om mitt barn börjar tyna bort. Hur ska mormor klara sig? Jag har dryga två veckor kvar av militären. Stället där jag har växt så otroligt mycket som person - men även där jag har mått som sämst. Jag kommer byta den gröna uniformen till den blåa. Jag känner mig svag, självkänslan är inte där den har varit - eller borde vara. Känner mig inte fin, stark eller nog. Har börjat att sova med t-shirts igen, även när jag är själv. Av den enkla anledningen att jag inte är bekväm, känner mig stor och klumpig. Det finns inget jag hatar mer än den känslan. Note till mig själv; måste köpa mig en ny dagbok