Att komma tillbaka

Jag trodde aldrig att det skulle ta så mycket på mig att komma tillbaka till vardagen och jag har nog inte heller insett att det är det som har varit problemet. Men att lämna 2,5 månads resande bakom sig, dagar som har kantats av att göra precis vad man känner för, som inneburit nya upplevelser varje dag, sol och värme. Dagar som bjudit på så mycket roligt och dagar som har varit sån lyx egentligen, att lämna det och komma tillbaka till en vardag igen trodde jag inte alls jag skulle tycka vara så jobbigt. Men jag saknar det, jag saknar den resan, jag saknar upplevelsen, jag saknar värmen, jag saknar de fina stränderna och de häftiga städerna och jag vill tillbaka.  I början tyckte jag inte alls det var något problem, men då var också Richard ledig en hel del, jag hade planer varje dag och det blev jul. Vi åkte bort, det blev nyår och jag och Richard hade mycket ledig tid tillsammans. Livet fortsatte att leka. Men sen kom vi hem från Åre och Richard började jobba, det gick några dagar och jag började också jobba. Helt plötsligt var vi två personer som jobbade heltid, en dessutom i stockholm och inte nog med det så dömer ju Richard även Hockey och har haft minst 3 matcher i veckan. Då var det som att vardag kom som en rejäl käftsmäll mot mig. Hela förra veckan och kanske även veckan innan det hade jag liksom ett moln av irritation och frustration som bara molade inom mig och jag kunde inte sätta fingret på vad det riktiga problemet var men jag blev irriterad på allt, speciellt på allt Richard gjorde. Stackarn blev utskälld för såväl som att han aldrig gjorde något hemma, eller aldrig var hemma till att en kniv låg på fel ställe... Jag tror att det blev en så stor omställning för mig att komma tillbaka till den riktiga vardagen med jobb, matlagning, tvätt och disk och dessutom inse att Richard inte var vid min sida varje dag och delade allt detta med mig. Det blev lite utav en chock som jag inte visste hur jag skulle hantera.Jag vägrar nämligen låta Richard få allt serverat på ett silverfat utan menar att vi måste kunna dela lika på alla sysslor och göra det tillsammans. Sen är det klart att jag som är hemma mer får göra vissa saker oftare och att jag som gillar att laga mat kanske gör det oftast men allt det där andra. Vi hade ett riktigt snack innan helgen och kom fram till att vi båda behövde tänka efter och jobba på olika saker. Vi pratade igenom ALLT och vred och vände på det och lyssnade på varandra och kom fram till en lösning. Efter det och lite tårar tog vi oss upp ur svackan och har under helgen hittat tillbaka till varandra och jag har hittat tillbaka till mig själv. Jag är glad igen och det konstiga molnet har försvunnit och det känns så oerhört skönt. Jag tror att jag börjar känna mig hemma i vardagen igenom och inse att den också har sin charm. Jag tror egentligen inte Richard eller vad gjorde eller inte gjorde var det egentliga problemet till min känsla de tidigare veckorna utan jag tror att det bottnar i mi själv och min egen känsla, förvirring och chock. Jag är nog en riktig vanemänniska och då tar det rätt mycket energi att ställa tillbaka till vardag igen, men nu känner jag på banan igen och ser framemot den här våren!