Del 2- det nya jobbet, fortsättningen

Under en månads tid så var det jag som outbildad 21 årig tjej ringde alla samtal till föräldrar som inte hade kommit på möte, jag som pratade med föräldrar under inskolningen, som svarade på frågor, som pratade med de när det var dags att lämna, som berättade hur dagen hade gått osv. Det var jag som lämnade ut papper som skulle skrivas i och tjatade på att få tillbaka de, det var jag som höll i samlingar, försökte få rutiner att fungerade. Jag kände att det var tack vare mig vår avdelning fungerade och att jag inte kunde släppa en enda tråd, det hängde på mig att allt blev gjort.Jag tog hela tiden med mig jobbet hem, jag funderade på vad vi skulle göra nästa dag, vad vi kunde göra på samlingen eller fick panik över att jag kom på att jag hade glömt ringa någon förälder. Jag mådde dåligt över att jag inte hann göra allt kände att jag behövde på jobbet och blev frustrerad över att jag inte hade något att bolla med eller kunna lämna över lite ansvar på. Jag mådde dåligt dagen innan föräldrarna skulle lämna för jag visste att det skulle bli en tuff dag och jag räknade ständigt ner dagarna tills min andra kollega skulle börja. Efter en månad blev jag sjuk, jag låg däckade med huvudvärk och feber tre dagar men mådde sedan bättre, men jag hann bara jobba en dag innan jag fick feber igen, fick ögoninflammation och blev dunderförkyld. Jag var hemma en vecka från jobbet och veckan efter när jag var tillbaka så fick jag en enorm yrsel och illamående efter ett par dagar som höll i sig i nästan en vecka men jag jobbade trots det. När jag kollade upp det hos läkaren sa de att de inte visste vad det var och att jag skulle fortsätta jobba, vilket jag såklart gjorde.Nu hade min andra kollega börjat och det kändes så skönt att ha något att prata och bolla med, någon att lämna över lite ansvar på. Tyvärr kvarstod ju problemen jag upplevt tidigare och vi båda började nu tycka att det var jobbigt och svårt att göra ett bra arbete tillsammans med vår tredje kollega. När något skaver och skapar irritation blir ju det tyvärr lätt till en stress och det var precis det som hände. Det börjar även pratas om att vi ska öppna en fjärde avdelning på förskolan, en avdelning det inte finns personal till. Vi pressas till att komma på förslag och lösningar och detta skapar en stor stress hos oss alla.Eftersom den här avdelningen hamnar i anslutning till den jag jobbar på hamnar ansvaret på oss för att färdigställa den. Det ska se ut och fungera som en vanlig avdelning. Det är också vi som måste diskutera hur vi vill att den ska fungera rent personalmäsisgt om vi vill dela på oss och barnen eller och det istället ska bli ett nära samarbete. Jag och min kollega som är de två som trivs bäst ihop och som tar mest ansvar osv är helt eniga om att vi inte ska dela oss, vi vill vara kvar i det vi har byggt upp och tycker att en sån förändring skapar oro både bland oss personal men även bland barn och föräldrar. Vi tycker att vi kan fördela de nya barnen på de befintliga avdelningarna och att den personal som kommer in får gå ut över som någon slags löpare, då det känns stabilast för hela verksamheten och skulle skapa minst stress hos oss personal. Våra chefer håller tyvärr inte med utan det blir som jag nämner innan att vi blir pressade till att avdelningen ska se och kunna fungera som vanligt men att vi på min avdelning behöver ha ett nära samarbete och rycka in när det behövs.