Ett sista farväl

Himlen har precis fått den finaste av änglar. Det finns ingen människa med mer gott i sig än du mormor, aldrig har jag stött på någon som berör människor på det sätt du gjort. Alla du nånsin har stött på har du gjort haft ett starkt intryck på och aldrig har jag hört någon yttra ett ont ord om dig.  Din glädje, omtänksamhet och förmåga att se alla runt omkring dig är något unik, du gjorde allt för alla, och mötte alla med ett leende.  Du är en sån fantastisk förebild på så många plan och du är den människan jag har och kommer fortsätta att se upp till på alla sätt. Att se dig leva livet med sådan glädje trots motgångar och svårigheter är något som både inspirerar och imponerar. Att se den glädjen till livet och till människorna i din närhet värmer mig, det är något jag önskar att jag kan ta med mig. Och kärleken du delar och förmedlar till alla omkring dig är fantastisk. Jag vill och hoppas att jag får minnas dig när du står på balkongen i stickad väst, drar armarna om dig medan du väntar på att jag kliver ur bilen, självklart med ett leende på läpparna. Hur du sedan börjar vinka ivrigt och frågar hur det är när jag kommer fram till balkongen. Att bilden av dig leendes i stickad väst och en hand som vinkar att det är den som fastnar på min hornhinna.  Du har varit och kommer att förbli en fantastisk förebild även i föräldraskap och ur ett feministiskt perspektiv. Sen den dagen jag själv blev mamma har jag imponerats oerhört över hur du har fått ihop livet som ensamstående mamma, vilket jobb du har gjort och vad starkt du har varit och trots det har jag aldrig hört eller sett dig vara arg eller bitter. Jag önskar att jag får möjlighet att ta med mig lite av din styrka och självständigheten, för den har verkligen imponerat på mig sedan jag själv blev vuxen.  Att du inte längre finns med oss krossar mig och jag har drömt mardrömmar och den här dagen flertalet gånger och gråtit hysteriskt över att jag vet att du inte alltid kommer finnas vid min sida. Att du inte kommer att få se Minou växa upp, att du inte får vara med på mitt bröllop. Det gör så ont att tänka på. Men med den inställningen till livet som du hade vet jag att du inte skulle vilja att vi grävde ner oss och slutade leva, tvärtom skulle du vilja att vi tog till vara på all den glädjen och kärleken du hade. Att vi fortsätter sprida den, tar hand om varandra och älskar och uppskattar de i vår närhet fullt ut. Jag ska göra det för dig mormor. För din skull ska jag leva livet fullt ut och fortsätta se det positivt. Du är för alltid älskad men aldrig glömd. Älskade mormor. 💞