7 bilder från den senaste tiden

Känns som jag enbart skriver om lumpen för tillfället och det finns ju andra saker som också händer i mitt liv, förutom att springa i skogen. Här kommer några bilder i telefonkvalité från de senaste två veckorna. Såg dock att två bilder är kopplat till detta ändå men ja, vad ska man göra  Vecka 11 åkte jag hemhem till Skåne och kramade min familj. Hade inte fattat hur mycket jag faktiskt saknat Skåne förrän jag liksom var där igen. Gick av tåget på fredag kväll och fylldes av så mycket pepp. Lund är inte som Södertälje eller Skövde. Folk går ogenerat omkring i nalle puh- dräkter och alla cyklar vart de än ska, fastän de har två rullväskor på pakethållaren. Det är så mycket liv där. Hann med att umgås med familjen, släkten, mitt karnevalsgäng och min barndomsbästis familj. Det kändes som jag fick 1000 miljoner energi trots att jag knappt vilade upp mig. Fick återigen bekräftat hur otroligt extrovert jag är när jag är i rätt sällskap  Förra helgen fick jag krama Alfred istället. Vi köpte äntligen! en taklampa! till sovrummet! Har inte haft någon sedan vi flyttade in i september så antar det var på tiden. Hade förresten en arbetsintervju på fredagen så fick tjänstledigt redan från torsdag kväll och det kändes magiskt att åka hem en dag tidigare, speciellt eftersom vi varit i fält hela veckan. Skrubbade bara bort maskeringen i ansiktet och slängde in mina saker i skåpet och sen fick jag vinka av resten av plutonen som stannade kvar och vårdade vapen Efter tre nätter hemma var jag utvilad och glad. Fick fylla upp tillräckligt med närhet för att orka ytterligare en vecka. När man är här nuddar man liksom inte någon och till slut känner man sig nästan overklig för att ingen tar i en. I alla fall: tog den här bilden 17.45 när jag väntade på mitt tåg. Det var så ljust?! Mådde så fint i kroppen av insikten i att det blir ljusare till slut  Var även tvungen att uppgradera min telefon i helgen. Den körde på sina sista små toner och jag tänkte att om jag inte gör något nu kommer den dö när jag sitter på något svettigt anslutningståg någonstans i vildmarken och har en jobbig granne som vill prata med mig i konstig dialekt medan jag bara vill lyssna på musik i ensamhet. Värsta tänkbara scenariot ändå. Testade kameran på kaserntoan och den funkade. Uppenbarligen  Försvarsmaktens kläder är nog inte gjorda för någon. Allting sitter skevt och man får skav på underliga ställen. Befälen brukar säga att de är designade för en standardman på 185 cm och 85 kilo, och att det är därför folk med kurvor knappt kan ha något plagg på sig. Men när jag fick ut de här shortsen kändes den där mannen på 85 kilo ganska avlägsen. Såg snarare framför mig hur en tolvåring springer runt på stranden i de här badshortsen i storlek typ 146  Nu har universitetsansökningarna öppnat. Ligger i blåvita lakan och får framtidsångest. Tidigare kändes allting väldigt tydligt och enkelt, men nu när jag väl ska söka får jag kalla fötter. Det finns så mycket kul, så mycket intressant - men så få CSN-terminer. Har inte skickat in något än, lär skjuta på det tills det bara är en minut kvar till ansökningen stänger och jag får stresspåslag och skickar in fel val Har även tagit upp mitt upp-å-ner-stående igen. Sedan jag stukade mitt finger har jag inte stått något på händer och jag har saknat det. Men förra helgen testade jag igen och det gick på första försöket! Svankar för mycket och faller för snabbt men jag står liksom med händerna i golvet och fötterna mot taket så vem är jag att förkasta mig själv? Det var 7 kreativa och fotografiska bilder från mitt liv. Hoppas du njöt av vardagens créme de la créme. Hejdå! På återseende!