Om att ha 12 veckor kvar

Att sitta på logementgolvet en oktobereftermiddag 2016 och rulla liggunderlag och vara tacksam över att ha överlevt 12 veckor. Tre månader i sommar och förhöst och grönska. Ett krossat hjärta och en sprucken mobilskärm och en stolt insida. 12 veckor. Världens längsta tid.Att sitta på en logementpall en marskväll 2019 och fetta in kängor och vara tacksam över att ha 12 veckor kvar. Sex månader gjorda i sommar och höst och vinter. Misären i en och misären utanför en. Ett helt hjärta, en sprucken mobilskärm och en ännu stoltare insida. På något sätt tar allting någon gång slut. Mörkret omslöt mig i månader och vinden blev ett med min benmärg. Nu. Solen spirar mellan trädgrenar och ljuset finns igen. Det är dag när jag åker tillbaka på söndag kväll och det är ljust när alarmet ringer på måndag morgon. 12 veckor är å ena sidan världens längsta tid. Men. 12 veckor är å andra sidan också en energisk nedräkning till något bättre. Till ett permanent hem utan veckopendling, en normal vardag - och ett avslut på ett långdraget evigehetskapitel. Om 12 veckor är 14 månader i kronans svettiga kängor över. Att sitta på en ranglig logementpall en söndagkväll och vara glad över tiden.