En torsdag

Det tar en och en halv till två normallånga låtar att cykla till jobbet. Det beror på dagsform. Idag tar det bara en vers in i andra låten innan jag är framme. Det är ljusare ute än det brukar vara tjugo i sju. Tar några bilder på ljuset medan jag trampar. För att minnas. När utomhus är patrongrått. Jag ställer cykeln i precis samma cykelställ som vanligt, säger  Godmorgon  Till en kollega som knappt vaknat.  Igår sa vi hejdå till min morfar en sista gång. Det var varmt i kapellet och det satt en så hård knut i bröstet att jag knappt kunde andas. Alfred gav mig sin kostym-näsduk och jag höll den krampaktigt i ena handen, och hans hand i andra. Jag spelade en låt för morfar. Efteråt sa alla  Du är så duktig som orkade spela utan att bryta ihop Nej, tänkte jag. Jag är inte duktig. Jag måste orka. För hans skull. För allt han gjort för mig. Jag står på jobbet. Allt är precis som vanligt. Egentligen. Men det är ljusare utomhus och jag har ingen morfar längre. Kanske är han ljuset på himlen just idag