Ett grönt set

Hej hej hej! Längesedan jag la upp några kläder här? Kanske för jag har uniform på jobbet och aldrig är ledig? Rimlig förklaring. Idag klädde jag dock upp mig – för Ica maxi, igen. Men det ÄR något med att fräscha upp sig för matvarorna? Putta sin vagn i en vacker stass, lägga bananklasar i ringbeklädda händer, puta med rosa läppar mot spegelbilden i kyldisken?  Idag är jag klädd i mitt senaste set. Grovt tyg och skimrande färg, du känner kanske igen överdelen/kimonon/jackan/kavajen? Hade den på Alfreds kusins student. Har hittat byxorna nu, på 70% rea. Har inte tvättat håret på ett par dagar och det betyder … keps. Förr HATADE jag mig själv i mössor och kepsar, tyckte mitt ansikte såg _stort_ ut i huvudbonad? Så märkligt. Känns som man lär sig många "sanningar" tidigt i livet? Som att man ser "tjock" ut i vågräta linjer på kläder? Eller att man ska sminka sig/klippa sig i olika frisyrer beroende på ansiktsform? Att man bara kan ha vissa kläder om man ser ut på ett visst sätt? Levde länge i illusionen om att jag var ful i huvudbonad tills den dagen Therese Lindgren i sin youtubevideo pratade om hur snygga alla tjejer är i keps. Satt där och tänkte: ja? tjejer är fan SNYGGA i keps? JAG är fan snygg i keps? Har tänkt att det är en snubbig grej att bära keps men så är det inte, jag kan också vara en kepstjej. Nu ÄLSKAR jag det, känner mig lite low back? Lite obrydd sådär? Tycker också kepsen blir ett bra komplement till en ganska uppklädd outfit?  Fattar 0 om vad som hände med kvalitén på bilderna här men VEM ORKAR BRY SIG. La upp några bilder på min klädinstagram och skrev såhär:  Såg det här setet hos @karolinanolin för eeeevigheter sedan och tyckte hon var så otrolig i det. Craveade det länge och nu har jag till slut lyckats skaffa både över-och underdelenDet värsta är att jag KÄNDE mig fantastisk i det; hur tyget liksom prasslade mot huden, hur det skimrade i dagsljuset, hur SKÖNT det satt, och sedan såg jag mig i spegeln och … då kände jag mig inte lika fantastisk längre. Jag tänkte på hur olika det satt på mig jämfört med andra, hur det putade ut på ställen där det var slätt hos andra, hur det formade sig annorlunda, vek sig efter andra former. Tänkte ett tag: ska jag sälja vidare plaggen? Glömma åsynen i spegeln? Och sedan: nej det ska jag inte. För jag måste komma ifrån känslan av hur kläder SER UT och istället fokusera på hur de KÄNNS. Jag ser ju ändå inte mig själv på nästan hela dagen – istället känner jag min kropp varenda sekund av dagen, hur ibsmagen känns mot linningen, hur låren känns mot tyget när jag går, hur plagget andas när jag blir svettig. Nu när jag förlikat mig lite med den insikten tycker jag plötsligt att jag ser lite cool ut ändå? Jag kanske inte SER lika ball ut som jag KÄNNER mig men känslan är trots allt segraren i ekvationen? Setet får 100% stanna Lite töntigt att retweeta mig själv här men tycker det är en viktig sak. Precis som att jag hatat keps för att mitt ansikte varit "för stort" har jag alltid köpt kläder utefter hur SNYGG jag är i dem, själva bekvämligheten har alltid kommit sekundärt. Nu pallar jag inte hålla på så, för det ska vara skönt att leva. Klart det är kul att tycka man är snygg i kläder men det är också kul att inte känna sig inklämd och klaustrofobisk i sina plagg. Är så trött på alla röda märken efter tajta jeans och spända bhar, vassa byglar och trånga axelband. Vill att kroppen ska få känna sig fri. I det här setet känner den sig fri  Ingen uppklädnad utan färgmatch: läppar, scrunchie och ring!  Ehm ja det var det, ytterligare ett långt inlägg om … mig och mina kläder. Ska uppdatera här mer snart, lovar. Så länge kan du ju kommentera om du vill läsa om något särskilt? Är lite svårt ibland att veta vad som är kul att läsa om.