No more fucks to give

I lördags mötte jag upp Ninni i Stockholm och flanerade runt. Vi åt fisksoppa till middag och blev pirriga av att tänka framåt. Halv sju på kvällen stod vi i en kö som nästan vibrerade av förväntan. Vi köpte popcorn och kissade på toaletter vars väggar var så röda att man nästan såg i syne. Vi hade bokat biljetter den tjugonde september, när vi känt varandra i tre veckor. Nu har vi känt varandra i tre månader. Klockan 20.15 började det. På Tele2 arena – The final fuck  Hennes föreställning varade i tre timmar och inte en enda gång satt jag oberörd. Jag hann uppleva hela mitt känsloregister på en hård stol i sektion A. He-L-ve-TE säger jag bara. Hon säger det som redan sagt tusen gånger, men med nytt krut. Hon får en att skratta åt sådant som egentligen inte är kul men som måste bemötas på något sätt. Ibland visste jag inte om jag var lycklig eller förkrossad, för allt som någonsin kunnat kännas kändes. Att som kvinna – och feminist – sälja ut en arena för 24000 människor ger ett visst budskap. Det, mina vänner, det är kraft på riktigt.  Hon varvade ironiska humorinslag med allvarsamma sångnummer och för kvällen hade hon bjudit in Silvana Imam, Molly Sandén och Moto boy. Jag vet ärligt talat knappt vad jag ska säga mer. Jag är mållös. Så bra var det. Jag skulle nästan vilja påstå att varenda en i publiken gick därifrån hundramiljoner gånger starkare. Åtminstone gjorde jag det. Nu har hon gett sitt final fuck och det är väl på tiden att vi alla börjar ha no more fucks to give.