Om att unna och kompensera

Jag vill att vi pratar om två begrepp. De är förekommande fenomen och samtalsämnen i alla sorters rum; både i det offentliga, men också i det privata. Det påträffas under rasten i personalrummet, under lunchen i skolan, och i alla sorters aktiviteter där någon slags förtäring sker. Det sker även i hemmet och när man lunchar med nära och mindre nära vänner. Det är så utpräglat i hela ens värld att det blivit ens enda sanning.  Att unna och att kompensera.  När vi tar en kanelbulle, en chokladboll eller en rejäl portion pasta säger vi, per automatik: "Man får ju unna sig, hehe", eller "Det här är jag värd nu när jag varit så flitig med träningen på sistone *blinkar lite försynt med ena ögat så alla ska fatta att man vanligtvis inte brukar äta sötsaker*", eller "Jag ska ju ändå ut på en lång härlig promenad senare så jag kan ta en extra bit nu". Och sen fnissar man lite för att betona hur TOKIG man är som går utanför sina hälsosamma ramar och UNNAR sig något gott. Som att sötsaker och kolhydrater oreflekterat behöver kompenseras med rörelse. Som att man inte bara kan få äta något som faktiskt är gott utan att behöva skämmas för hur onyttig man är.  Herregud. Man betalar skatt, åker kollektivtrafik, sliter och knegar på ett jobb man inte tycker om, pluggar och lever fattigt på CSN, köper ekologiska utomhusgående fria ägg från lantmännens prisbelönade bondgårdar och man gör så jävla mycket rätt för sig. Man tar sig igenom det här himla livet med nöd och näppe och så ska man känna att man inte får ta sig en kaka eller vit pasta bara för att man inte ska röra sig efteråt. Det är vansinne. Det värsta är när någon annan ska komma och klämma fram: "Men ska du verkligen...ta en till...?". Och så börjar de prata om lördagsgodis och diabetes och att kunna tygla sig själv.  Det människor sällan förstår när de uttalar sig problematiskt om mat är att de bidrar till ett ätstört samhälle. Och innan någon drar fram pekpinnarna - nej, man behöver inte ha anorexia eller kräkreflexer efter sina måltider för att ha ett ätstört tänk. Man kan ha ett sådant beteende TROTS att man är frisk. Men det är sådana där små, förbipasserande kommentarer som spär på samhällsnormen om _den perfekta människan_ som ständigt är i rörelse och aldrig äter sötsaker, som får samhället att göra oss blinda.  De flesta vill väl.  Man är en vanlig person som bara vill att andra ska tycka att man är okej - inte för smal eller tjock - och att man liksom duger. Så man skojar om att man ska unna sig, för tja, alla andra gör ju det. Man tar en kaka på jobbets fredagsfika - men med ett löfte om kaloribortförande rörelse. Frågan är då: smakar Anna-Lenas hemmagjorda sirapskakor lika gott när man känner att man måste kompensera dem om 3 timmar? Och tycker någon annan i rummet att Anna-Lenas hemmagjorda sirapskakor är lika goda när någon påpekar att hen ”annars aaaldrig äter godsaker”? Tror inte det va.  Genom att snabbförklara sin '''egentliga''' sunda livsstil (och därmed höjer sig själv, för man är ju en BÄTTRE person än så) trycker man ner sin omgivning och man kan i många fall dessutom trigga personer som hör. För såhär är det: man är inte en odisciplinerad person bara för man äter något sött utan att promenera efteråt. Man är inte ett sockermonster bara för man tar en, två, fem godbitar på fredagsfikat och sen går hem och äter en pizza till middag. Man blir inte plötsligt jättetjock (och enligt samhällets norm ful) bara för man inte springer milen efter en pasta carbonara. Man är inte en sämre person bara för att man tar en rejäl klick bearnaisesås till lunchen. Men man känner exakt sådär när någon tvunget behöver påpeka hur de faktiskt UNNAR sig. Och det är så oroligt problematiskt. Små, små kommentarer som egentligen bara slinker ur eftersom vi alla är förstörda av alla mode-magasin och underklädersreklamer - men de spär på den redan bekymmersamma normen.  Min pappa brukar säga att allt är nyttigt, om inte för hälsan, så för själen. Jag tror verkligen att det ligger något i det. Men även det som "bara" är bra för själen ska inte behöva kompenseras upp med fysisk aktivitet. Att känna att man behöver träna bort/spy upp/göra sig av med kalorier är ett faktiskt tecken på en ätstörning. Det spelar ingen roll att man inte menar något egentligt med det, att man ser sig själv som en _sund_ person, eller ens att man FAKTISKT har bra gener och en bra självdisciplin. Att reducera mat och fysisk aktivitet till mekaniska mätinstrument som måste balanseras precis lika tungt, är skevt. För alla människor som kämpar med diverse ätstörningar är mat och kompensation hela ens världsbild och vardag. När jag hör om folk som ska unna sig något mår jag illa. Jag blir otroligt provocerad och triggad och känner direkt att jag plötsligt blev superonyttig och borde gå till gymmet. När jag haft tjejkvällar har jag ibland känt att jag inte kunnat äta lika mycket som under en normal dag eftersom vi på kvällen ska UNNA oss och sedan jämföra vem som kan träna bort det bäst efteråt. Personer har dragit i min kropp och sagt "Åh, du är så smal och fin! Jag får nog dra ut på en löptur imorgon, men först ska jag unna mig en kladdkakebit hehe".  Det är inte så livet ska levas. Man ska få äta pasta, bröd, smör, chips, godis, gräddsås; men också grönsaker, bönor, rotfrukter och havredrycker av alla dess slag. Ingen ska kommentera något alls om saken. Låt människor njuta av det som är gott. Påpeka inte onödiga saker. Är du sugen på godis - ät godis. Är du inte sugen på godis - ät inte godis. Det är inte mer komplext än så. Man får äta mat och dricka läsk utan att röra sig efteråt. Man får trycka i sig snabbmat två dagar i rad utan att snåla in på resten av veckans mat. Men man får också dra ut och springa bara för att det är gött, och inte för att kompensera för något man förtärt  Man unnar sig en tröja. Inte en kaka.