Om hur det gick med min mönstring

Den 25e april mönstrade jag, vilket ingen av er missat. Då fallerade min syn. Jag hade, och var fortfarande, sjuk och mina ögon var blurriga och ledsna. Det gjorde att jag fick skitdåligt resultat på syntestet. Efteråt gick jag hem och började skriva ett självutlämnande blogginlägg om det. Nedan kan du läsa:  Igår mönstrade jag. Fastän jag vaknade med en svullen halsmandel och en enorm snorklump som tryckte mot mina tinningar. Jag trängdes med nervösa tonåringar och väntade och väntade och rullade tummarna tills de nästan föll av och jag gjorde mitt allra bästa trots att huvudvärken låg över mig som en plågsam dimma. Det enda jag kunde tänka på var att Fan Vad Jag Måste Klara Detta Nu. När jag kommer till yrkesvägledaren, efter flera timmars väntan, säger han "det går inte, du kommer inte komma in på befattningen du vill. Du har fått för dålig syn".  Jag vet inte hur det känns när världen går sönder. Men jag tror att det känns ungefär som det kändes i mig när jag satt på en hård plaststol mitt emot en grönklädd kapten medan det ösregnade utanför rutan och jag fick höra att allt jag planerat för sedan den elfte januari tvåtusensjutton inte kommer hända. Det är som att man inte kan ta in det. Hörde mig själv säga "va?" flera gånger. Han sa det igen och igen tills det gått in och fastnat i mig. Det blev som att orden geggade ihop sig och tryckte mot min bröstkorg. "Dessutom kan du inte bara gå en befattning, du måste göra om allting igen". Han letade upp andra utbildningar jag kunde hoppa på istället. Förare - men inte på ett stridsfordon för synen räcker inte till då - , logistik, samband, kanske kock? Jag tycker inte om att laga mat, sa jag. Men i marinen får man gedigna matkunskaper, svarade han. Det kändes förnedrande att sitta mitt emot någon som inte fattade att han precis sagt orden som krossade allt allt allt jag drömt om sedan jag för ett år och fyra månader sedan avrustade med en trasig livmoder och en vilja om att komma tillbaka och visa dem alla att jag kan.  Igår mönstrade jag. I mitt huvud var allting utstakat och självklart. Alla befäl och yrkesinformatörer tidigare hade sagt samma sak. Jag har planerat, längtat, väntat, tränat, pratat om något som inte fick bli. Det känns så jävla jobbigt. Igår var min sämsta dag på flera månader. Och jag vet att det egentligen inte är världens grej, att det finns värre saker som kan hända en människa, men när någon säger att man inte kan genomföra det man drömt om så otroligt länge brister något i en. Jag är arg, besviken och jätteledsen. Att först inte få genomföra något på grund av något man inte kan påverka, i mitt fall synen, och sedan inte få göra endast en befattning trots att jag redan genomfört 5 månader,  Jag var jävligt ledsen i ett dygn. Sedan bestämde jag mig för att rycka upp mig och ta reda på mina möjligheter. Det kändes så himla konstigt att jag faktiskt skulle fått SÅ dålig syn på bara två år så jag bokade en civil synundersökning. Såg till att tillfriskna och sedan drog jag på mig kläder som jag kände mig oövervinnlig i och begav mig till Specsavers. Det visade sig att min syn räckte till! Skrev såhär i mina anteckningar efteråt:  3 maj 2018 21.31 MIN SYN ÄR BRA!!!!! DEN RÄCKER TILL!!! Jag öppnade min ansökan direkt och ringde en yrkesvägledare och frågade om jag fick göra om mitt syntest på rekryteringsmyndigheten. Han ringde någon som visste mer och sedan ringde han tillbaka och sa: vi kör. Plötsligt tände något slags hopp igen och jag kände att fan, nu ska ingen få ta det här ifrån mig. Den sjunde maj drog jag på mig samma kläder som jag hade på Specsavers och sedan tog jag tåget dit med en himla bestämd känsla i kroppen. Jag skulle inte åka hem förrän jag hade klarat synen och kommit in på rätt utbildning. Det gick såhär:  7 maj 2018 10.14 Jag gav inte upp. Jag visste bättre. På första testet räckte synen inte till men jag visste att de hade fel. Nu gjorde jag om det. Och den räckte till. Nu är jag inskriven och kan bli exakt det jag vill. Sån obeskrivlig lättnad som sprider sig i hela kroppen. Fan vad glad jag är nu. Aldrig ska någon få säga till mig att de vet bättre. Det gör de aldrig Jag kom in till sjuksköterskan och vi gjorde om syntestet som blev precis det jag behövde ha. Blev uppskickad till handläggaren och det var samma man som jag pratat med i telefon. Han trodde inte att mitt resultat skulle kunnat förbättras men blev glad att det gjort det. Jag fick titta på hans dator och se alla befattningar som plötsligt fanns möjliga för mig och jag kände hur jag ville gråta av glädje. Han skrev in mig på skytte igen och sa att jag skulle få vänta någon vecka på att verkligen få min utbildning eftersom det skulle genomföras uttagningar. Idag fick jag ett sms från dem där det stod att jag kunde gå in på mina sidor och bekräfta min antagning. Så nu är det klart. Jag kommer få gå min utbildning igen. Antagligen kommer jag behöva göra om min gmu igen, vilket är jävligt segt, men jag kommer samtidigt få göra klart skiten och mucka en gång för alla. Jag kommer bevisa för mig själv att min livmoder inte ska få vinna. Och den känslan är obeskrivlig. Det här visade än en gång att man själv känner sig bäst och att ingenting är kört förrän det verkligen är slut. Jag klarade min syn. Nu ska jag bara klara 9 månader. L ä t t n a d