”Du väger för mycket Elin”

När jag var 10 år så var jag hos skolsköterskan för en regelbunden hälsoundersökning där man blir mätt och vägd, samt kollar så att kroppen hänger med i takt med att man växer, kollar synen osv. Ni fattar. När skolsköterskan vägde mig så tittade hon först på vågen och sedan på mig med en oroande blick. Vet ni vad hon sa till mig, lilla Elin som var ynka 10 år gammal? Hon sa att jag vägde för mycket. Hon sa att jag måste tänka mer på vad jag äter och att jag ska träna mer. Jag var 10 år. 10 år!? Vad hon inte visste var att hennes ord skulle förändra hela mitt liv till det värre, ett liv fyllt med kroppsfixering, matbegränsning och överträning. Hon fattade inte att hon skulle vara det officiella startskottet till mina ätstörningar. Så allt började när jag var 10 år gammal.  I snart 12 år har jag kämpat med mat, träning och att vara bekväm i mig själv. Enda sedan skolsköterskan sa till mig vid min unga ålder att jag måste träna mer och äta mindre så är det i princip det som mitt liv har handlat om - att gå ner i vikt och vara smal. Så fort jag kom hem från skolan den dagen jag fick beskedet om min övervikt så började mina mindre portioner på tallriken att yttra sig. På lördagar när det var godisdags så köpte jag mig en liten, liten lindt choklad som jag åt tillsammans med en kopp te för att stilla sötsuget och hungern. Hade ni sett en tioåring som hade ätit två rutor mörk choklad med en kopp te till en lördagskväll, då hade ni väl reagerat och tyckt att det hade känts underligt att detta lilla barn beter sig som en vuxen människa som vill gå ner i vikt? Det hade definitivt jag gjort! Men gjorde de som befann sig nära mig det när de såg mig? Nej, det var helt tvärtom. De hyllade mig för att jag började ta tag i min vikt och min hälsa. "Gud vad duktig du är Elin!", var det jag fick höra mest, vilket såklart bara peppade mig till att fortsätta. Jag började träna mer genom att promenera, springa, hoppa hopprep och studsa studsmatta. Efter bara någon månads tid så började resultaten yttra sig från mitt hårda arbete, och det var inte bara jag som märkte skillnaden på storleken av min kropp. Folk runt omkring mig började bli glatt överraskade över att jag hade blivit smalare, och de var väldigt tydliga med vad de tyckte om min förändring. Jag fick ständigt komplimanger från alla håll och kanter. Till och med flera av mina lärare kom fram till mig och sa att jag var så duktig och att man nu ser på mig att jag ser friskare ut. Usch.. Bara nu när jag skriver detta och gräver i mitt inre efter mina minnen för att få till ett bra inlägg så tar det emot och jag får nästan tårar i ögonen. Jag var inte frisk, men eftersom alla sa det till mig och uppmuntrade mig till att fortsätta att gå ner i vikt, så trodde jag på det. Jag var ju bara 10 år gamla, och det som vuxna sa till mig var ju något jag skulle tro på, så det gjorde jag fullt ut. Min ändrade fysik kanske utstrålade ett friskare barn, men på insidan, i mitt psyke, bröts jag sakta men säkert ner. Jag var 10 år och min ortorexi uppenbarade sig redan. Ända sedan jag fick beskedet om min övervikt från skolsköterskan så har jag gått upp mycket i vikt, men även gått ner sjukt mycket i vikt. Det dalar hela tiden markant. Jag kan gå upp 10 kilo, för att sedan gå ner 20 kilo, till att gå upp 30 kilo, till att gå ner 15 kilo osv. Hela jag har, på grund av de orden jag fick höra när jag var 10 år gammal, varit i obalans med mig själv och min kropp. De små, enkla orden som är så lätta att släppa ifrån sig har gjort mitt liv till ett rent helvete som har cirkulerats kring vikt, mat och träning. De tre faktorerna är i princip det enda jag har tänkt på i 12 år, och det känns som att jag aldrig kommer bli bukt med dessa tankar. Under så många år har jag lidit utav ortorexi, svält, hetsträning och hetsätning i olika perioder, och jag blir galen i hela jävla huvudet utav detta. Jag har inte heller förstått förrän det senaste året att jag lider av ätstörningar, så jag har aldrig sökt hjälp för det. Jag har listat ut det själv genom mycket research, psykologikurser och till slut även ett möte med en psykolog. Kan ni fatta det? Jag visste inte om att jag lider av ätstörningar och att jag har gjort det sedan 10 års ålder.. Fyfan, jag mår så jävla dåligt över detta, att jag än så länge har slängt bort 12 år på att oroa mig över vad jag äter, hur mycket jag ska träna och hur mycket jag ska väga. Jag är även så jävla ledsen över att jag aldrig fått hjälp, och att jag själv aldrig insett att jag behöver hjälp. Jag har precis insett att jag behöver hjälp, men helvete vad svårt det är att söka hjälp för sånt här, när man redan är så insnöad i denna fruktansvärda tankespiral. Mina ätstörningar är som en hatkärlek till mig. Jag älskar den så mycket eftersom jag känner att jag har kontroll över något i mitt liv, men samtidigt så hatar jag den eftersom den samtidigt förstör mitt liv.. Jag vet, det låter så sjukt att jag resonerar såhär med mig själv, men jag tror faktiskt att det är väldigt många som känner igen sig i hur jag tänker och känner. Mina ätstörningar har så himla länge varit min trygghet, och när det har varit ens trygghet i så många år så är det svårt att säga farväl, även ifall det är min största önskan. Så vad vill jag förmedla till er med detta inlägget? Jo, prata ALDRIG om portionsstorlekar, träning för viktminskning eller siffran på vågen för barn. GÖR DET ALDRIG! Det spelar ingen roll ifall du är en läkare eller förälder, du ska aldrig kommentera ett barns liv på detta sättet. Ni anar inte hur mycket spår det kommer sätta i deras hjärnor och ni fattar inte heller att ni med största sannolikhet kommer vara startskottet till ätstörningar. Sluta fokusera på att barn behöver äta si och så mycket eller väga si och så mycket. Fokusera endast på deras hälsa och välbefinnande i det stora hela! Hur mår barnen psykiskt? Får dom i sig bra med näring? Fokusera inte på ifall barnet inte följer kurvan med vikt och längd. Barn växer i sin takt och barn kan väga mer och vissa mindre. Men vad gör det egentligen? Mår de bra förövrigt så spelar det fan ingen roll! Så snälla, sluta upp med denna skiten rent ut sagt. Det skadar mer än gör nytta i längden. Tänk på att barnen ska hålla i framtiden också, både psykiskt och fysiskt, och jag kan garantera att det gör dom inte ifall man matar in att de väger för mycket eller för lite i huvudet vid så ung ålder. Jag har under 12 år raserat, både psykiskt och fysiskt, och ni vet anledningen vid det här laget. Herregud, jag fick ut så mycket känslor i detta inlägget. Det känns både skönt och jobbigt. Jag har fått skriva av mig inom detta ämnet, men samtidigt har jag varit tvungen att gräva djupt bland mina barndomsminnen som har satt en stor prägel på hur mitt liv ser ut nu, så det har varit riktigt jobbigt samtidigt. Men jag är glad över att jag gjorde det, att jag tog steget.I nuläget kämpar jag fortfarande stenhårt med mina ätstörningar. Jag har fått in en hälsosam relation till min träning, vilket känns fantastiskt, men maten är fortfarande en stor kamp varje dag. Det går bättre och bättre hela tiden, men det går väldigt långsamt, vilket det får göra. Jag vill inte stressa min tillfrisknad, för jag vet att det lättare kan bli återfall då, så jag tar det lugnt och gör mitt bästa varje dag. Detta är faktiskt en av få gånger som jag känner mig nervös inför att posta detta inlägget. Jag vet inte varför. Kanske för att jag blottar mitt inre för er så mycket att det känns underligt för mig. Men jag hoppas i alla fall att ni tyckte om inlägget och att ni alla fick en tankeställare. Vikten är inte det viktigaste!Vi ses i nästa inlägg!Puss och kram!