En liten update

Nämen hej! Det var någon vecka sedan men nu är jag tillbaka. Jag har haft det lite kämpigt. Ni förstår...De senaste två veckorna har varit en berg och dalbana som aldrig har stannat. Jag har känt så många olika känslor på en och samma gång att jag själv inte riktigt vetat vad jag ska ta mig till. Det är charmen med ångest antar jag.. Jag har haft ett helvete med att hitta en bra tillvaro för mig själv. Jag har försökt och fått vända om flera gånger för att jag har kommit till en återvändsgränd. Det är så min hjärna funkar just nu, och det är ingen dans på rosor. Jag försöker hitta rätt väg för mig, men stöter på stora hinder på vägen hela tiden och många gånger måste jag vända tillbaka för att inte skada mig själv. Samhällets regler som att man behöver jobba för att få pengar så att man kan köpa mat, betala hyra osv. har gjort mig helt apatisk. Det är dessa regler som just nu sätter spår i mig som jag vill bryta mig loss från. Det är dessa regler som gör mig stressad, ångestfylld, deprimerad. Egentligen så är det ingen big deal. Alla måste jobba för att kunna överleva, men när man mår riktigt jävla dåligt så är det faktiskt svårt. Jävligt svårt! Det enda jag vill fokusera på är att må bra, men det funkar inte när man behöver gå till ett jobb varje dag som får en att må så sjukt dåligt. Ja jag säger det: Jag hatar mitt jobb. Jag står inte ut där längre! Jag slutar dock där snart, den 4 juni. Då kommer jag äntligen att kunna andas ut.Allt runt omkring mig har inte varit ett rent helvete. Det är min hjärna som har skapat ett helvete inom mig, och detta på grund av jobbet då såklart. Förövrigt så har jag det faktiskt ganska så bra och jag mår ändå rätt bra när jag ser min framtid. Den ser ljus ut för tillfället tycker jag. Jag ska börja på ett nytt jobb som personlig assistent i Malmö, så då slipper jag att pendla hela dagarna (woho!!) och så slipper jag stressen och det hårda trycket inom hemtjänsten. Jag har egentligen inget emot att jobba inom hemtjänsten, men på den enheten som jag är på just nu så är det precis som att man befinner sig på ett dagis. Nej jag överdriver inte, det är så och jag orkar inte med det mer. Jag är vuxen och ska bli behandlad som en vuxen och inte vara med om att kollegor mobbar varandra bakom ryggen. Är man verkligen vuxen när man gör så?Som sagt så ser jag ljust på framtiden. Jag har ett nytt jobb som verkar vara väldigt bra med ett lika bra schema. Jag har börjat ta hand om mig själv mer genom träning och bättre kost, vilket gör så att jag känner mig starkare och mer energifylld. Jag ska hitta på lite roliga grejer under sommaren och bara försöka njuta, för det förtjänar jag efter att all denna skit är över. När jag slipper leva som en jävla robot som sitter fast i mitt egna huvud på grund av min jobbsituation.  Jag ska andas ut efter den 4 juni. Jag längtar!Det faktumet att jag känner mig helt apatisk och känslolös för tillfället är för att jag försöker blocka ut alla känslor för att försöka skydda mig själv. Det är så mycket nu att jag måste blocka ut dom, annars går jag under. Även det faktumet att man, som jag nämnde innan, måste jobba och försöka få allt att gå runt gör mig till en robot. Jag känner mig som en fånge i mitt egna huvud, men jag vet att allt kommer bli bättre när jag väl börjar mitt nya jobb. Då kommer jag inte känna att jag måste gå till arbetet för att tjäna pengar, utan för att jag kommer trivas med att gå till jobbet och känna mig bekväm i mitt arbete. Att inte känna den stora klumpen i magen varje morgon som jag går till jobbet. Att inte behöva springa in på toaletten för att gråta en skvätt på kontoret. Jag kommer få en helt annan frihet där jag kan fokusera på en vårdtagare hela tiden och inte behöva stressa mig igenom dagen. Min kropp tål inte den stressen mer. Jag är bara 21 år gammal, men jag är redan helt slut. Även ifall jag trycker bort alla känslor så uppenbarar de sig ibland ändå. Då visar sig stressen, ångesten och depressionen. Inte så konstigt egentligen. Det är inte bra att skjuta ifrån sig allt, men det får mig att överleva för tillfället. Jag får ta itu med det senare när allt har lugnat ner sig. Allt löser sig, jag måste bara få tillfälle till att andas lite.Hela detta inlägget känns så sjukt osammanhängande och flummigt. Är inte mitt rätta jag just nu, så ni får ursäkta mig ifall jag är oklar i det jag skriver. Jag vet att ni förstår. Det blir såhär ibland.. Men det kändes skönt att få skriva av sig lite, att få dela med mig av detta. Mest för min egna skull faktiskt. När jag skriver här på min blogg så blir stenen i mitt bröst alltid lite mindre och jag känner mig mycket lättare. Men jag skriver även för er som läser, som kanske går igenom samma saker som jag gör. Jag kanske får någon eller några att inte känna sig så ensamma i det de upplever. Det är något jag brinner för, att visa att man kan må jävligt dåligt och att man aldrig är ensam!Jag vill tacka er alla som läser mina inlägg, ni är helt fantastiska och jag är så glad över att ni är många som faktiskt VILL läsa mina inlägg! Det är något jag bara kunnat drömma om innan..Ta hand om er och tack än en gång för att just DU läser. Du är vacker, stark och du klarar allt som kommer i din väg. Du är värd det bästa!Vi ses i nästa inlägg peepz, det blir på måndag.Puss och kram!