Fredag.

Vaknar klockan tolv av solsken mot ansiktet. Daniel steg upp vid åtta för att åka till jobbet. Denna veckan går vi förbi varandra helt. Han slutar när jag börjar. Men det är ganska så fint. Vi längtar efter varandra för första gången på ett litet tag av att ha bott med varandra. När jag äntligen möte upp honom igår vid korsvägen kändes det lika pirrigt som den där första sommaren. Sprang ifrån mina kollegor i spelhuset. ”Jag måste träffa en vän nu”. Alla såg förvirrat på mig. ”men du kan ju inte gå redan?!”. Anna vägrade krama mig och sa ”när vi äntligen ses igen Elin så sticker du”. På spårvagnen hem pratar vi igenom de senaste dagarna. Pratar om nya kollegor och pratar ut om föräldrar. Har blivit så tacksam över att vi har varandra de senaste dagarna. Det är så spännande hur men kan hitta en sån person mitt i kaninlandet. Mellan uppkörningar och attraktionsbyten.