Första snittet

Visst knäppte jag en bild över exaltationen minuterna innan kejsarsnittet. Veckorna bara springer förbi, var i hela friden tar tiden vägen? Denna veckan var jag i Ystad bara måndag och tisdag. På MVC fick jag se mer av den vardagliga mödravården med illamående och sjukskrivningar för diverse krampor som kommer med en graviditet. MEN på tisdagen gick jag kvällstur med barnmorska.  Alla gånger jag hittills varit på förlossningen har jag haft sann anti-bebiseffekt, 1 förlossning på ca 3 pass, så jag var supertaggad på en händelserik kväll! Tji fick jag då det så fort jag kom upp på avdelningen blev aktuellt med ett kejsarsnitt - det första någonsin jag skulle vara med på. Utöver detta var det 2 som beräknades föda vaginalt samma kväll, BINGO! Överläkaren sa att jag troligen skulle få ut mer av en naturlig förlossning, jag kunde inte hålla med honom mindre... Vi avtalade att hen skulle hämta mig när det började dra ihop sig, och mycket riktigt levde hen upp till det. Det är något särskilt med blickutbytet när man vet att något är på gång, på lätta och förväntansfulla steg gick vi till op-avdelningen.  Det är det mest brutala jag någonsin sett, att kalla det för snitt är nästan en lögn, det var mycket slit och drag. Jag var steriltvättad för att kunna vara med i såret efter bebis hade kommit ut så till en början stod jag där på en pall för att kunna se ner i såret fokuserad på att upptäcka eventuella svimningskänslor, jag kände inte riktigt för att bli läkarstudenten som trillar från en halv meters höjd... Trots op-personalens oroliga blickar gick det jättebra, jag var mer fascinerad och svimningskänslorna höll sig borta.  I slutet av snittet blev läkaren uppringd, kurvan för en av bebisarna som var påväg ut på förlossningen hade försämrats. Läkaren sprang och jag hängde på hack i häl. Det hela resulterade i att jag var med på en vaginal förlossning med sugklocka - även detta tog sig in på topp 3 mest brutala jag sett... Att få smak på hur det är när en förlossning inte löper på av sig själv var väldigt spännande men också läskigt. Jag förundras över de gånger när det löper mer eller mindre okomplicerat, men jag är minst sagt glad att jag kommer föda barn i ett år 20xx och inte i en grotta på bar sten...