#67 Här kommer vi världen, här kommer vi drömmen

Det börjar bli dags för det biårliga blogginlägget. Precis som förra gången är det ny stad och nytt jobb som gäller. Någon spikrak väg har det inte varit och i detta fall är min resa nog mer intressant än själva destinationen, så här är vad jag hållit på med de senaste månaderna.  Endast några veckor efter förra inlägget sa jag upp mig från mitt dåvarande jobb på grund av olika anledningar. Dock vill jag hålla min blogg diplomatisk så tänker inte gå närmare in på det här. := ) Hursomhelst, jag bestämde att se på saken från den ljusa sidan och dra till Karibien för att förverkliga min långvariga sköldpaddavolontärdröm. Första steget i denna plan var att boka tid hos finska konsulatet i Malaga för att förnya mitt pass. Ides inte köra fram och tillbaka från Rota så valde att flytta till solkusten och spendera min sista månad i Spanien där.Packade mitt minskande antal ägodelar i hyresbilen och begav mig österut. Som vanligt passade jag på att kombinera min bensträckare med turistande. Efter ett par timmar i Ronda körde jag vidare till min nya Airbnb-lägenhet i Torremolinos. Denna lägenhet var på elfte våningen i en stor bostadsbyggnad med cafe, butik och restaurang på bottenvåningen. På dagarna avslutade jag mina projekt på jobbet och tränade upp min efterföljare, på kvällarna tog jag långa promenader och drog full nytta av gratis Netflix och Amazon Prime, och på helgerna blev det någon form av dagsutfärd i närområdet. På en av mina dagsutfärder träffade jag på en trevlig gatuförsäljare från Senegal som kunde flytande svenska. Annars var det bara socialt på internet som gällde; Skype med familjen, spelande med vänner och chattande med potentiella framtida partner. (Fick också ett samtal ur det blå från min far..) Under min Malaga-månad sorterade jag också mina ägodelar med målet att allt ska rymmas i ett incheckat baggage (max 23kg) och handbaggage. Tack för er service Nintendo Wii, Gamecube-kontrollerna och fina Matrjosjka-kappsäcken. Paddleboarden fick jag tyvärr också sälja, då frakten fram och tillbaka skulle ha kostat mer än inköpspriset.Min 29-års dag till ära gick jag till Torremolinos kanske största turistattraktion: Crocodile Park. För största delen av tiden var jag den enda besökaren där. Gick runt och såg på krokodiler (vilka mysmesar..), alligatorer, kajmaner och olika sorters sköldpaddor. Min originalplan var att kombinera turtle volunteering med lite island hopping i Karibien, men fick skrota den planen då de flesta öar hade stängt eller endast hade flyg via USA. (Och eftersom deras flygplatser inte har transithallar är man tvungen att skaffa ESTA/visum för att kunna flyga igenom. Och eftersom den amerikanska regeringen bestämde sig för att blacklista Nordkorea i 2019 och jag turistade där i mina yngre dagar får jag ej längre resa till USA visumfritt. Och eftersom det är koronapandemi på gång har de amerikanska ambassaderna (förståeligt nog) pausat alla obrådskande turistvisumansökningar..) Ville såklart inte heller resa till ett land där det är kritiskt koronaläge, så där föll vissa sydamerikanska länder från listan. I Centralamerika fanns det dock ett fint litet land som sägs ha bra hälsovård och säkerhetsläge. Det enda man behövde göra för att komma in är att köpa en speciell reseförsäkring för några hundra euro som täcker alla kostnader ifall man insjuknar och hamnar i karantän. Och med kust både mot Karibiska havet och Stilla havet, med sköldpaddor på båda sidorna, var landet något som hette duga. Pura Vida Costa Rica! Costa Rica förknippar jag med bananer, regnskog och Jurassic Park, så innan jag bestämde mig för landet läste jag såklart några Wikipedia-artiklar för att få en bättre bild av landet. Annars planerade jag inte mycket i förväg utan valde att ta dagarna som de kom. Det enda spikade datumet var returflyget till Finland om 3 månader. Efter ett långt flyg, och ännu längre mellanlandingar i Tyskland (där jag "lyxade" till det med napcab), var jag framme. Det var skönt att vara i tropiskt klimat igen, iallafall tills man satt i bussen utan AC med ansiktmask på. Aja, det var superbilliga bussbiljetter så kan inte klaga. Och man kunde ju öppna fönstrena, så det blev inte så hemskt.  Hamnstaden Puntarenas var min första destination och jag stannade där cirka en vecka totalt. På dagarna simmade jag mycket i hotellets pool och spionerade på stora ödlor, och på kvällarna blev det långa Pokémon Go promenader i den behagliga värmen. Testade också olika lokala maträtter. Vigoron var någon slags kålsallad med tomat, friterade grisdelar, kokta rotfrukten yuca etc. I Churchill kombinerades olika söta ingredienser till ett godare slutresultat. Agua de fresa, dvs jordgubbar mixat med vatten/is är dock min favorit när det kommer till söta drycker. Simpelt och gott. Från Puntarenas går det dagligen färjor till Nicoya-halvön. På en snorkling-dagsutfärd till Tortuga Island (såg inga sköldpaddor där trots namnet tyvärr) fick jag veta att det finns en liten eco-resort i närheten som drivs av ett norskt par, så stannade där en natt. Visade sig att jag var den enda gästen den natten, dock bodde det ett gäng howler monkeys i träden ovanför mitt rum så behövde inte känna mig ensam. Vattnet i området är känt för sina bioluminiscenta egenskaper, det vill säga tack vare speciella alger så lyser vattnet i mörkret. Så vackert det var att paddla under klar stjärnhimmel och se vattnet glimma när jag rörde i det. Vrålapornas skymnings- och morgonsång var dock inte lika vacker.. Efter Puntarenas tog jag bussen söderut till surfstaden Jaco, en populär destination för amerikanska turister. Skrämmande stora vågor så jag höll mig till hostellets pool. Ganska intressanta restauranger men inte världens billigaste priser. På ett ställe sålde de superdyra kaviar-hamburgare som kostade över 500 dollar. Quepos var nästa stopp. Där var det mer lokalbefolkning och jag hyrde rum hos en familj. Det råkade vara marknad i staden, så jag köpte jättegod kokospaj och vattenmelon. På tal om frukt så har Costa Rica supersaftiga mangon. Bananerna tyckte jag dock smakade för mycket banan, föredrar mina halvgröna och smaklösa.. := ) Quepos är just utanför Manuel Antonio National Park. Fin park med boardwalks, vandringsstigar, stränder och olika sorters djur. Ödlorna var coola, men cappuccino-aporna tyckte jag var obehagliga men sina vita, halvmänskliga ansikten. I parken blev det också meetup med en yoshifamilj från Costa Rica. Oj så min blåa yoshi kände sig liten bredvid mannens gigantiska gröna yoshir. Efter fotostunden köpte jag en god rulltårtaglass (Dos Pinos QueQue) och sedan satt vi på en parkbänk och pratade i någon timme. Var roligt med sällskap efter några veckors solotravel. Min plan var att fortsätta ända ner till Puerto Jiménez och Corcovado National Park, som sägs vara ett av de mest biodiversa ställena i världen. Bussfärden skulle ha tagit hela dagen, men som tur var ett tjeckiskt par som bodde hos samma familj också på väg åt det hållet, så fick åka bekvämt och i bra sällskap. Framme i Puerto Jimenez sa vi hejdå och jag gick till matbutiken för att köpa nödvändigheter (frukt och kex hehe) innan det var dags att bege mig till hotellrummet jag bokat mitt ute i ingenstans. Behövde inte googla nummer till taxi utan det räckte att jag stod utanför butiken och såg ut som en förvirrad turist. Mysigt ställe med många olika frukter på gården. Igen var jag den enda gästen, men de insektätande katterna höll mig sällskap så kändes ej så kusligt. Nästa morgon förde samma taxi mig tillbaka och jag gick till stadens tourguidefirma, då det är obligatoriskt att ha guide i Corcovado-parken. I kontoret jobbade tourguidens fru som också var från Finland, och medan vi pratade om våra upplevelser kom det tjeckiska paret in för de planerade också gå till parken imorgon.  Vi var glada att ha varandra som vandringssällskap och bestämde oss för att äta middag tillsammans. Vi höll oss på den säkra sidan med traditionell husmanskost (Casado). Man vill ju inte få magproblem just före man ska gå till djungeln och vandra i ett par dagar. Senare på kvällen gick jag på en promenad för att smälta maten och då började en gubbe följa efter mig i mörkret. Stannade vid ett välbelyst hus med annat folk och väntade på att han försvann. Obehagligt.. Båtfärden följande morgon till parken var behagligare än förväntat tack vare åksjukepillret. Vi gick några kilometer längs regnskogens stigar till basecamp och där visade guiden oss våra myggnätsprydda sängar. Fin basecamp med god mat, vanliga toaletter, dusch, elektricitet samt (superlångsam) wifi. Resten av dagen gick vi omkring i skogen. Fanns höga träd med lianer, så vi kunde leka Tarzan, på egen risk. Mycket vilda djur såg vi också, bland annat sengångare, myrslok, coati, agouti, groda, kaiman, alligator, papegoja, toucan och många olika sorters apor.  På kvällen började det regna när vi var ute i skogen så vi passade på att ta ett dopp i en flod när vi ändå var våta och då kom en tapir (stor svart grisliknande djur med lång näsa) också och simma. Dagen efter gick vi närmare 20 kilometer längs kusten till Karate Beach, där en bil körde oss tillbaka till Puerto Jimenez. Regnskogsäventyret var lätt en av höjdpunkterna på min resa.Min ursprungliga plan var att cirkla runt Costa Rica, men det visade sig att vägarna går mer som ett X genom landet, och jag tog därför bussen tillbaka till huvudstaden San José. Att resa via Panama hade varit ett alternativ, men hade ej lust att krångla med gränskontroller och covid-tester. Första nätterna i San José sov jag i ett mysigt lägenhetshotell med fin innergård. De lät mig förvara min tunga kappsäck gratis så resten av resan blev lättare med bara ryggsäck och sportbag. Sedan flyttade jag mig till ett hostell dels för att spara pengar och dels för den sociala aspekten. Hittade ett gäng amerikaner där som jag spelade Mario Kart och Smash med. Jag hade bokat in min sköldpaddavolontärperiod (LAST Pacuare) och stället ligger ganska avskilt från butiker etc, så gick runt i huvudstaden på jakt efter saker från förberedelselistan (redlight pannlampa, batteridriven väckarklocka, myggift, skor som skyddar mot sandlöss etc). De flesta sakerna hittade jag billigt från Chinatown (mm, så goda kokosbullar ett bageri där hade). San José är en ganska gåvänlig stad, dock var det vår och dagliga eftermiddagsregn precis som i Florida. Tog taxi till ett shoppingcenter och när det blev rött ljus vid en rondell kom det en man på enhjuling som började jonglera med knivar framför bilarna (slå det Crazy Florida Man). Taxichaufförerna var trevliga och hederliga, förutom de aggressiva taxigubbarna som samlades vid busstationerna och kastade ut mig när jag insisterade på att använda mätare. Mm, i Costa Rica är det vanligt med många busstationer per stad, då nästan varje bussbolag har eget. Några toaletter finns det inte i bussarna, utan de gör stopp vid serviceställen efter några timmar (ibland betydde det två timmar, ibland fem..). En morgon tog jag bussen till den karibiska kusten och därifrån tog jag mig till samlingsplatsen för nya volontärer. Tre pojkar/unga män från Chelsea joinade samtidigt som mig och när vi kom fram till lägret med båten märkte vi att alla andra korttidsvolontärer också var från Storbritannien (tydligen hade brittiska covid-reserestriktioner en loophole för volontärturism). Vårt jobb som korttidsvolontärer var att joina lokalbefolkning eller långtidsvolontärer (med marinbiologutbildning) på nattpatruller, då det är "safety in numbers". När en sköldpadda kom upp till stranden för att lägga ägg grävde vi ett hål bakom sköldpaddan och satte en påse i det så att öggen landade där, och sedan flyttade vi äggen till en hatchery, som vi volontärer övervakade dygnet runt så att poachers inte skulle råna dem, och grävde ner äggen i sanden. Min favorit patrullpartner var en lokal gubbe som pratade mycket om sköldpaddor och annat intressant på spanska. Förstod inte allt han sa men tillräckligt för att hänga med den röda tråden och ställa grammatiskt inkorrekta frågor då och då. Jag volontärade för tidigt på säsongen för att se hatchlings, men fick se många fina leatherback turtle mammor. De var så massiva att deras spår i sanden såg ut som traktorhjul. Alla volontärer betalar runt 50 dollar per dag för att delta och i det priset ingår tre måltider plus boende (andra tider var det när min mamma volontärarbetade som ung..). Ganska mycket fritid hade vi så jag läste böcker, plockade skräp från stranden, hoppade i vågorna och pratade med/lyssnade på britternas historier. Så annorlunda uppväxt vissa av dem haft med boys only boarding school etc. Volontärarbetade i några veckor och det dök upp volontärer också från andra länder. På gården fanns det massor med kokosnötspalmer, när de var gröna var de goda att dricka och mognare nötter hade gott fruktkött. Jag hade satt som mål att få ner och öppna båda typer av kokosnötter unassisted och lyckades med målet någon dag innan avfärd. Båten förde mig till Bataan och därifrån tog jag bussen till Limon och vidare till Puerto Viejo. Märktes att man var på den karibiska kusten då det bor många svarta personer där jämfört med den andra kusten (Costa Rica hade visst segregationslagar fram till 1949). I Puerto Viejo, som är känd för sin rasta/reggaekultur bodde det många från Jamaica. Huvudanledningen jag besökte Puerto Viejo var Caribeans chokladfarm/chokladfabrik. De ordnade en guidad tour där man fick följa med processen från kakaofrukt till färdig choklad och smaka på kakaon i dess olika stadier. Fick också lära mig att sandlössen har en viktig roll här på Jorden som kakaoträdets enda befruktare.  Fick matförgiftning senare samma dag från ett ställe jag åt middag, så efter det ville jag ej se mörk choklad på ett tag, även om jag visste att den inte var boven. Annars klarade jag hela Costa Rica resan utan hälsoproblem. Efter några chilldagar på den karibiska kusten var det dags för ett par dagars stopp i San José för att packa väskan med varmare kläder (och äta fler kokosbullar och bibimbap hehe) och sedan ta bussen norrut till Monteverde. Detta ställe är känt för sina cloud forests. Vackert att vandra i de dimmiga skogarna (kändes lite som Lost Woods i Ocarina of Time..)Passade också på att testa ziplining för första gången. Roligt att glida i 1 km över en djup dal. I slutet fick man hoppa ner och göra Tarzan swing. Skrämmande, men det ingick i zipline-paketets pris, så naturligtvis testade jag göra det också (bilder/video ingick tyvärr inte..). Efter Monteverde tog jag en båt till Volcano Arenal. Bodde en natt på en lyxig resort med många varma källor på gården. Enorma ödlor fanns det också. Efter en lyxnatt blev det (privat) rum på hostel i några nätter i närliggande La Fortuna (Staden ändrade tydligen namn till det när den klarade sig undan lavan det senaste stora vulkanutbrottet). Ganska turistig stad, så det var lätt att hitta olika dagstripper. En dag testade jag river rafting (ganska roligt, även om inga minispel som i Mario Party..). En annan dag gick jag till ett vattenfall för att simma.  Tamarindo-området var den nästa (och sista) etappen på min Costa Rica resa. Krångliga bussrutter och hade lämnat körkortet i kappsäcken i San José, så det fick bli shuttle istället. Inte så stor skillnad i bekvämlighet jämfört med buss egentligen, dock märkbar prisskillnad.  Tamarindo i sig var inte så extra, utan en typisk turist/expat hotspot. Fast det finns fina stränder i närheten, så som Playa Conchal. För en gångs skull klart vatten utan superstora vågor så att jag vågade simma. Klart vatten är också bra för andra vattenaktiviteter. Eftersom jag redan hade snorklat på denna resan, bestämde jag mig för att prova på Scuba diving istället. Det var intressant att se undervattensliv, men kändes ganska klaustrofobiskt och dessutom var jag rädd för att få dykarsjuka, så kommer nog ej att göra det igen.  Aja, iallafall kan jag kryssa för "dyka med hajar" från min oexisterande bucketlist. (Skydiving får vänta tills jag är tillbaka i Florida). Det var ännu en månad kvar tills mitt flyg skulle gå, men jag kände mig redan färdig med Costa Rica. Tack vare nya flexibilitetspolicyn som introducerats på grund av pandemin var det inga problem att tidigarelägga flyget. På flyget hem såg jag på filmerna Locked Down och Nomadland. Den första handlade om ett bråkande par under covid-lockdownen och den andra visade en oromantiserad version av #vanlife. I Finland väntade två veckor (frivillig) självkarantän i sommarstugan, så där fick jag min efterlängtade dos av stugliv.  Katten och hunden blev kvar som sällskap när mamma och mannen for tillbaka till deras riktiga hus, så de två veckorna gick ganska snabbt. Dagarna var fyllda med att beundra och betjäna gulligaste Whiskas, ro båt med hunden, simma, elda och bada bastu, rensa ogräs och andra sysslor.  En morgon vaknade jag av att en mygga flög in i mitt öra och senare samma morgon, när jag skulle sätta mig ner på tv-stolen och äta lite Saarioinen-pizza som tröst, blev jag stucken av en geting. When it rains, it pours.. På stugan hann jag också söka och hitta nytt jobb. Att sommarjobba i Norden är något jag drömt om att göra ända sedan jag fick höra om Nordjobb, och jag insåg att det i år är min sista chans (inget som hindrar mig att söka jobb på egen hand i andra nordiska länder efter att jag fyllt 30 såklart..)Grönland och Norge hade för krångliga inreseregler, Finlands bärsäsong hade just börjat och den åländska turistbranschen var i desperat behov av finskkunnig arbetskraft, så det var ett lätt val. Speciellt när systern hade flyttat till Mariehamn tidigare på våren. Inte ofta som familj, vän och släkting bor på samma ställe, så man får passa på! Egentligen tänkte jag uppdatera bloggen redan i juni när jag flyttade hit, men haft så mycket på gång med arbete, socialt liv, gym och bärplockande/ätande att jag ej hunnit. Men sommaren går mot sitt slut och nästa söndag är det dags för mig att säga hejdå och ta färjan tillbaka till fastlandet, så jag får avsluta detta blogginlägg med en sammanfattning av min sommar på Åland. Har jobbat som receptionist hos en hotellkedja här i Mariehamn och har fått bo billigt i ena hotellets källare (finns simbassäng och tv-rum, där jag kunnat spela Mario Party online med min svenska duo, så inte så farligt som det låter, haha..). Förra veckan fick jag dock flytta till ett vanligt hotellrum i ett av våra andra hotell eftersom jag började jobba nattpass (att bo granne med pingpongbord och lekrum hade ej varit optimalt..)  Något kök har jag inte, så det har blivit mycket snabbgrötspåsar till frukost och mat från hotellets restaurang. Också ätit hos de flesta caféer här i Mariehamn (Svarta Kattens tacopaj och Bagarstugans kakor namm..) och testat olika pizzerior med vännen (eller vänner faktiskt, fick veta att en ålänning jag träffade på Uppcon och Närcon för många år sen kommit tillbaka till ön för sommaren). Ganska ofta har det blivit hälsosam Foodbox frysmat från gymmet. Har saknat att träna aktivt och går dit några gånger per vecka (om man tränar minst 30 gånger under sommaren får man delta i en utlottning av en cykel, hehe..). Också hunnit turista en hel del här på Åland. Nordjobb har ordnat dagsutflykter till bland annat Kastelholms slott, Kobba Klintar och Eckerö. Och en dag lånade jag en cykel från dem för en billig slant och cyklade till Järsö till mysiga Stickstugan-caféet. En annan dag tog jag bussen till Geta och gick den populära vandringsleden. Så nu kan jag ge bra hjälp när hotellgästerna efterfrågar tips på aktiviteter, sevärdheter eller matplatser. Det har varit en trevlig omväxling att jobba i hotellbranschen. Faktiskt mitt första turismrelaterade jobb, vilket är ironiskt då jag ju har universitetsxamen inom turismekonomi. Också första gången i mitt liv som jag har behövt göra kaffe på jobbet eller öppna en ölflaska, så alltid lär man sig något nytt.. Spelbranschen har dock börjat locka igen, så får se om jag går tillbaka till det karriärspåret eller om jag fortsätter med hotelljobb i Lappland. (Eller om det blir något helt annat..) Men det är oktobers problem, för om två veckor blir det semester i Spanien och att förverkliga en till dröm: volontära på segelbåt! (Har jag tur kanske mina andra sorters drömmar också blir verklighet, hehe..)