känslor och tankar, styrd av dig

För att jag älskar dig, varje dag, hela tiden, med hela mitt hjärta. Men mitt huvud börjar få spelutrymme, jag kan vara beräknande, kan tänka och inte enbart agera på känslor som inte är besvarade. Eller som är delvis besvarade. Eller som är helt besvarade i hemlighet. Vad tänker du? Jag vill ta den enda vägen med dig, det enda alternativet jag har, att vara din och bara din. Det är det enda alternativet som är hållbart i längden, för det jag gör nu, att träffa andra, det är endast ett tidsfördriv. Jag vet vad jag vill. Jag vill vara med dig, och nu när jag skriver det här inser jag hur mycket jag vill det. Får hålla i mig själv för att inte genast skriva till dig i desperation och fråga om jag får träffa dig typ idag, imorgon, när som helst. Så snart som möjligt. Så mycket för att vara tankestyrd, känslorna tar över och det krävs allt i mig för att inte kapitulera för dem. Terapi genom tangenterna, den enda varianten jag själv kan hantera. Att skriva är så mycket enklare än att prata. Jag kan inte skämta bort något här med ett leende, ingen hör när rösten darrar och de extra sekunderna det tar att skriva jämfört med att prata är välbehövliga för att jag ska få fram vad jag menar. För att jag ska kunna prata med det tonfallet jag vill, skrift. För att jag ska få prata till punkt, hur lång tid det än tar. Jag vill inte vara jobbig. Men jag behöver dig. Behöver din värme, dina armar, ditt ansikte dina läppar, ditt hjärta. Det är komplicerat men ändå så himla enkelt. Det är stort men så himla smått. Det är stjärnor i mörker och vindar i håret. Mitt huvud har stundtals spelutrymme och då är jag logisk. Men känslorna löper amok och jag vill bara ha dig. Snälla, låt mig vara känslostyrd.