pratar om annat

Vad pratar vi om egentligen? Hon vet vad jag önskade och jag vet att hon ljuger när hon säger att hon önskade fred på jorden. Hon vill ha mig och jag vill ha henne, troligen på samma sätt, att det ska vara självklart för oss men inte alls offentligt. Men istället pratar vi om magont och världsfred. Bygger upp för saker, för en stor fråga, som den andra bara hoppas ska vara den frågan man själv inte ställa, är du min? Bygger upp för saker att säga, den andra sitter med andan i halsen, pulsen som slår och bara hoppas att vad som ska komma är ”jag är din”. Istället bygger vi upp för att komma med något halv påhittat, för vi vågar inget annat. Det finns ju alltid ett tvivel, tänk om jag haft fel gällande henne. Då blir det jobbigt och vi vill bara skydda våra egna känslor. Vårt eget ansikte. Vill inte man ska vara för blottad inför den andra. Inför någon. Och på ett sätt så gör det inget. Att vi pratar utan att prata. Det är ju självklart vad hon vill och hon behöver inte alltid bekräfta mina känslor genom att säga det. Just i detta ögonblicket fungerar det här också. Hon säger ju att hon vill ha mig, att hon är min, att det här är vårt, bara med andra ord. Det är klart att jag skulle vilja att hon använde rätt ord, men jag skulle inte sitta här med ett leende om jag tycker det var nedbrytande och jobbigt. Jag kan till och med tycka att det är gulligt, sött. Som två tonåringar med andan i halsen och pulsen som stiger. När man slutligen smsar den stora frågan och inte vågar titta på mobilen trots att man fått tre sms, för man är rädd för vad svaret ska vara. Det illamåendet när man nästan kräks av nervositet och alla fjärilar löper amok. Det kommer också komma. Men inte idag. Vad pratar vi om egentligen? Vi pratar ju om oss och en önskan om att det ska gå bra. Det kanske räcker så för idag.