EN LITEN BOKRECENSION: "I VARGAVINTERNS LAND"

Det kommer bli en hel del bokrecensioner på varandra den närmsta tiden. När jag väl kommer igång att läsa så går det ganska fort. Böckerna liksom rullar på och rätt som det är har jag läst ut fyra-fem stycken. Det är också när jag kommer igång att läsa igen som jag inser hur mycket jag har saknat det. Hur underbart det är att förlora sig i en tillfällig verklighet. TITEL: I vargavinterns landFÖRFATTARE: Cecilia EkbäckANTAL SIDOR: 360FÖRSTA MENINGARNA: ” ’Är vi inte framme snart?’  Fredrika fick lust att skrika rakt ut. Dorotea gick så långsamt.” Maija, Paavo och deras två döttrar har bosatt sig i det karga Lappland år 1717 vid foten av Svartåsen - ett berg med ett mörkt förflutet. När döttrarna hittar ett sargat lik fastslår nybyggarna att det beror på vargar, men Maija är inte lika övertygad. Hon börjar gräva i händelsen och hamnar rakt i samhällets mörka historia där hemligheter börjar ta sig till ytan. Hemligheter som både nybyggarna och kyrkan gjort allt för att begrava. Ofta när ett bokomslag innehåller ordet ”lik” eller någon annan synonym till ”död kropp” slänger jag den åt sidan och tänker Nästa! Jag har nämligen väldigt svårt för traditionella deckarromaner. Men denna verkade annorlunda. En historisk deckare utspelad i Lappland lät som någonting väldigt mycket mer passande för min smak. Och det var den. Boken var väldigt spännande, en riktig nagelbitare och ett typexempel på bara ett kapitel till! Dessutom är miljöbeskrivningarna skickligt gjorda och det kändes verkligen som att dyka ner i det kalla, mörka Lappland. Man känner mörkret, kylan, hungern, skräcken och osäkerheten. Det blir ett porträtt i svensk historia om en familj som kämpar för att överleva och denna överlevnad beror inte bara på det ogästvänliga landskapet utan på naturen runtomkring och människorna i deras närvaro. Vem kan man lita på? Dessutom har författaren kombinerat fakta med fiktion. Det är en berättelse om ett samhälle, om livsöden och vardagsliv i historien, men också en historia om väsen, andar och naturliga fenomen som inte riktigt går att förklara. Författaren använder dåtidens föreställningar för att beskriva händelseförloppet. Ett lik hittas och den instinktiva tanken säger varg-attack, men det finns många andra förklaringar. Kanske är det berget som drar en förbannelse över byn? Saker och ting brukar ju te sig mystiska i dess närhet. Barn försvinner och den instinktiva tanken säger bergets förbannelse, men kanske finns det en annan förklaring? Kanske går alla människor i byn inte lita på. Det enda negativa jag har att säga är att slutet inte verkar genomtänkt. Författaren öppnar upp väldigt många trådar i boken som jag känner lämnas öppna i slutet. Det största mysteriet blir löst, men frågor på vägen dit förblir olösta. Jag har svårt att bestämma mig om författaren lämnat det så med vilje för att öppna upp för enskild diskussion om vad läsaren själv tror händer, eller om det helt enkelt utelämnats för att det inte sågs som relevant för det stora mysteriet (det sistnämnda anser jag vara alldeles för slarvigt för roman-skrivande. Jag tycker man ska ge svar på alla frågetecken. Om inte ska detta i alla fall göras väldigt snyggt, och det gjordes det inte i det här fallet, tyvärr). Det är lite synd att slutet känns avhugget, för uppbyggnaden under berättelsens gång är fantastiskt bra. Och lösningen på mysteriet kring liket som hittas i dungen är väldigt smart uttänkt, och väldigt hemsk. Handlingen fram till slutet räddar boken och hjälper den att få sju noter.