FROST.

Ingen snö får vi. Men lite frost har det i alla fall kommit. Jaja, man tager vad man haver! Efter några fruktansvärda veckor med plusgrader, gråmulet, regn och så fula dagar att det får den värsta höstdagen att verka som en efterlängtad solsemester, så har minusgraderna äntligen kommit, och med dem frosten. En sådan där vacker och väldigt fotogenisk frost som lägger sig som ett taggigt täcke över varje enskilt grässtrå. Som får alla träd att likna gnistrande kristallkronor och även det fulaste lilla ogräs blir plötsligt ett vackert konstverk i tindrande skrud. Lite minusgrader, och hela naturen får en make over. Det är inte ett underbart snölandskap, men frost är ju också förbannat vackert! Med minusgraderna börjar jag också leva på nytt. Den kalla luften fyller min kropp och väcker mina sinnen och jag kan äntligen ta upp kameran igen när naturen återigen bjuder på lite inspiration och skönhet. Idag blev det fotopromenad. En efterlängtad. En promenad där jag bara går och letar efter vackra motiv. Fyra kilometer som tar dubbelt så lång tid med alla pauser och avvikelser in i skogen, med kylan som biter i kinden och får jackan att knastra. Det enda jag väntar på nu är snön. Och årets första domherrar. Men under tiden kommer jag vandra runt bland kristallerna och glädjas åt minusgraderna.