En blick bland vimmel

Ställer ifrån oss glasen på det höga bordet intill baren. Skrattar. Housemusiken dånar i högtalarna. När låten övergår till en annan, hörs skriken ännu mer från dansgolvet. Ett gäng killar i 18 års åldern har just inlett en markant dans. Blickar dras dit och ungdomar som sträcker på sig för att se. Dömande fast roade på ett vis. Lever här och nu. Den här natten. Livet ger skrattanfall. Kroppen som känns sådär pirrig. Ser ut genom glasdörren som står vidöppen, det är därifrån hettan tränger in. Samlar tankarna en stund och kippar efter luft att fylla lungorna med,-hårspray, svett och någons andedräkt. Får mig att rynka en aning på näsan. Den fräna doften påminner mig om den unkna och instängda doften hos granngubben hemma. Påminner om barndom, minnen väcks till liv från små okomplicerade stunder i livet. Hur mysigt allt var ändå. Får flashback.Någon ropar mitt namn. Någonstans.Med glitter i ögonen ser jag och Beccis på varandra. Magen pirrar, vill bara fortsätta skratta. Den höga musiken ger adrenalinpåslag av tusan. Försöker skrika fram meningar som fångas upp av musiken. I ett försök att höra varandra.Någon som ropar. Högre.Ser mig omkring. Beccis som drar i ärmen på min klänning. Möter hennes blick. De mossgröna ögonen som blänker till i discolamporna. Hennes blick anknyter sig till något hårt. Allvarligt ser vi på varandra. Det stråk av glädje som funnits där för någon sekund sedan har försvunnit. Hennes mörkröda hår som hon tonat svart på längderna. Lägger märke till hur fint de vågiga slingorna ramar in hennes smala ansikte. Det rör sig mjukt när hon vänder blicken åt höger. Jag följer den. Hon nickar in mot folkmassan på dansgolvet.Svårt att urskilja. Allt tycks vara en oklar massa. Kan inte bena ut. Men någon som står helt stilla bland alla rörelser av armar och ben som flaxar ovan mark. Lösa jeans, och tight T-shirt. Känner igen. Fastnar när jag ser ditt ansikte. Musiken märks inte. Inte människorna runtom heller. För ser bara dina mandelformade ögon och din rufsiga lugg som liksom levde sitt eget liv. Faller fram för ena ögat. Känner knappt igen dig, fast ändå gör jag det. Du är liksom sådär annorlunda. Vet inte hur. Men en evighet sen sist. Du står där. Ser på mig. Beskådar, med din allvarliga blick, fast ser ett stråk av glädje i ena kinden, där skrattgropen syns en aning. Känner hur du, försöker få mig att förstå. Men jag kan inte. Slutar säkert andas ett ögonblick för känner hur bristen på syre till sist får mig att flämta i ett par andetag. Känns som flera minuter, timmar. Som du står där, din långa kropp som får alla andra att verka som barn. Tillslut slappnar du av. Sjunker ihop en aning i hållningen. Ögonen ändrar form och blicken blir inte lika intensiv. Kanske ser du. Höjer din hand som en hälsning. Det fina leendet som når ögonen. Nås av en lust att rusa fram, men benen lyder inte. Vet att du förtjänar en kram. Men förlamas av att se dig. Känns som du tänker samma sak;Att avståndet är för långt mellan oss.Du viker ner blicken och fångas av dina kompisars uppmärksamhet. Dras med i någons skratt, ler. Sådär fint. Sådär med ögonen. Ser hur du glömt. Fokuserar på annat. Ser hur du försvinner in i folkmassan. Du blir uppslukad. För att till sist försvinna helt. Besvikelsen når mig.Vaknar morgonen därpå. Huvudet dunkar. Ljuset sticker i ögonen. Vet inte om du stod där. Eller om det var en dröm. Tar fram mobilen, in på messenger. Letar fram ditt namn i sökrutan. Börjar med ett "hej". Fast suddar ut. Vet inte vad jag ska skriva. Försöker igen. "Hej". Ser på ordet. Försöker få fram något. Men orden vill inte. Lägger ifrån mig mobilen på nattduksbordet.Det kanske inte är meningen.