Halva vägen var

Tog ett bloss från cigaretten, även fast jag inte röker så blev det en hel. Röken bildar en grå dimma i sällskapet, någon skriker och ett glas åker i backen. Det är December. Inte riktigt jul än. Dricker inte på jul, fast kanske i år, det spelar ingen roll i år. Värmen är obehagligt påtaglig, fast gillar det ändå. Någon frågar var jag är från, frågar tillbaka av nyfikenhet och lite för att vara trevlig innan jag springer upp till badrummet. Kollar telefonen under tiden. Någon knackar på dörren och frågar högt om jag är klar snart. Ignorerar. Läser igenom vår konversation, den blir kortare och kortare för varje dag. Eller dina svar blir kortare, för är bara 3 rader istället för 10. Känner hettan på halsen och en grå klump goa in sig i magen. Är det såhär en relation tar slut? Är det obehagligt och otrevligt? Kärlek. Att bli kvar, någonstans där man möts på vägen, för länge sen. Men där man nu står ensam kvar. I så fall är  det vad livet präglas av. Att vara lycklig men att också vara olycklig. Vi möts halvvägs till tågstationen. Kramas som vanligt men det känns av någon anledning inte som vanligt. Den är liksom kvick. En kvick kram är något ingen vill ha. Genast blir min energi en aning lägre, fast tror inte du ser. Nej för du inte där. Du svävar i tankar som gör att du befinner dig någon annanstans. Vi går hem till dig, sida vid sida, en hand som är stel att hålla, en tystnad som aldrig brukar finnas där. Jag menar tystnaden är obehaglig. Det är annorlunda i att vara tyst och tyst. Ser på film och äter mat. Innan du säger att du vill sova. Nästa dag är det samma sak. Så bestämmer att säga rätt ut och inte blunda för kärleken, vill kunna se den, utan att känna att den är blind. Du säger att den inte finns där längre, svarar så stadigt jag kan att vi får avsluta det vi påbörjat. Känner hur ögonen tåras när du vänder om, på vägen, dina axlar är lägre sänkta än vanligt. Blir kvar. Fast känns bra på ett sätt, för vill aldrig vara kär blind.