Är du en grävande journalist, jurist eller socionom? Vill du skriva om ett reportage? Kontakta mig!

Är du en grävande journalist? Jurist eller socionom och vill finna ett stort reportage att skriva om? Kontakta då mig!Dela vidare om samhällets maktmissbruk! [email protected] Devote.se/flickan_anette Hey! Mitt namn är Anette Haglund, jag är en 27årig 2barnsmamma som fastnat hårt i myndigheternas klor. Mina barn är omhändertagna enligt LVU sedan de var spädbarn. Jag är ensam vårdnadshavare. Ifrån början sökte jag själv stöd som ensamstående gravid med flertalet diagnoser för att få nån hjälp i mitt hem med barnet då jag vet att de finns stödinsatser att få. En av diagnoserna var då lindrig psykisk utvecklingsstörning, jag dömdes att inte kunna ta hand om mitt barn redan som gravid, då hade de bara gamla uppgifter om min tonårstid och mina diagnoser. De fanns en oro som inte är mer specifik än så & att de då inte kunde ge insatser i hemmet utan de var tvunget att bli övervakning 24/7 i ett utredningshem. "Får inte träffa vänner, sjukvård, omsorgspersoner, får inte gå på promenad med barnet i barnvagn på egen hand, får inte besöka en affär på egen hand, ska tvätta, städa och laga mat till alla i utredningshemmet. " "Efter 3v sa soc till utredningshemmet att knyta an till barnet". Mina andra diagnoser ifrån tonåren har varit autismliknande tillstånd & ADD men även djup deprission. Idag har jag alltså enbart ADD, svag begåvning, anknytningsproblematik, ångest. Idag är min diagnos utvecklingsstörning borttagen efter en nyligen omgjord utredning. Soc ändrar inte sig pga att nu har barnen rotat sig & är trygga där de bor & ska växa upp där! "Vi kommer inte att ta hänsyn till din nya utredning utan vi lägger våran bedömning på föräldraförmågan" - 2 & 3 år gamla - De bor inte ihop, de får inte träffas. Enligt lagen så ska vården omprövas var 6e månad vilket jag förstått inte heller gjorts & det finns inte heller skäl att bekräfta att barnen ska vara uppväxtplacerade eftersom de inte i lagen finns något som heter så mer. Umgänget jobbas det dåligt med då det enbart är ett tillfälle i månaden & i vårdplanen presenteras enbart att planeringen är vårdnadsöverflytt under 2018 & 2019! "De kommer aldrig att bli tätare umgängen än vart 4e vecka, barnen kommer aldrig att komma hem till dig" Soc anser inte heller att jag kan ta emot råd & stöd & därför stängt alla dörrar för det som hjälp i min föräldraroll! "Funkar inte den första stödinsatsen så finns det inte nåt som gör att vi kan gå vidare med stödinsatserna" Funkar alla stödinsatser för alla eller behöver de individanpassas? Jag blir otroligt dåligt bemött personligen både av socialtjänsten & dotterns familjehem som kör smutskastning deluxe. "umgänge borde inte ske alls". Jag anser att barnen far illa då jag bedömt att behov av läkare behövs men varken soc eller familjehem går med på det, de handlar om vikt & längd på ena barnet & skelning på ögonen på yngsta barnet. Jag fick 8v på utredning direkt efter BB med första barnet & när yngsta föddes prematur hade dem LVU beslut efter 2 dagar men jag fick tillslut sammanlagt 17 dagar med yngsta. Jag får ingen insyn överhuvudtaget hos BVC eller förskola. Förskolan har gått förbi mig som vårdnadshavare i flera ärenden & soc rycker bara på axlarna. Jag anser att de inte har gjorts någon rättvis utredning varken första gången eller nu när den sista gjordes som en hemgångsbegäran hösten 2017 där kammarrättens förhandling var i fredags 6/4-18. Väntar ännu på deras beslut. Min psykiska ohälsa accepteras inte överhuvudtaget & senast i rätten sa dem att: "de är bristande föräldraskap att behöva ha övergripande insatser ifrån samhället som tex psykolog." Detta har varit obeskrivligt traumatiskt för mig och att inte accepteras för min ohälsa (att jag borde arbeta för de ger en ett värdigt liv) är oerhört kränkande. I första rättsprocessen när första barnet omhändertogs så sa soc.sekr rakt ut i rättssalen "du älskar inte ditt barn". De enda jag vill är att kunna leva som en familj med mina obeskrivligt älskade & obeskrivligt saknade barn! ××××××××××××××××××××× Jag har varit diagnostiserad med lindrig psykisk utvecklingsstörning & de ger en person rättigheter till LSS om man har behov av det. För mig har det ej blivit bra. Jag fick min diagnos som 16åring & har aldrig gått i särskola. Omgivningens bemötande har varit negativa då jag gör allting fel, borde lyssna på vad jag har möjlighet till, de har varit grova kränkningar, mobbning & psykisk, fysisk misshandel & som 17åring blev jag utkastad hemifrån. Jag blev då placerad inom SiS, familjehem, jourhem & tillslut ofrivilligt på ett gruppboende inom LSS. Ingen behandlade mig bra utefter mina diagnoser som skulle förklara att jag var några år yngre i utvecklingen. Jag var djupt deprimerad, självmordsbenägen & inte minst vilsen då mina föräldrar svek mig obeskrivligt hårt. Vi fick heller aldrig någon hjälp att kunna reparera våran relation. Jag har inte fått någon ordentlig långvarig psykologkontakt förrän jag var 26år gammal & de pågick i 1år. Jag hade noll koll vad det innebärde med LSS. Jag hade inte fått förklarat för mig vad mina diagnoser innebärde för mig förrän jag blev vuxen. Jag bodde inom LSS i 2år, först i en lägenhet där vi boende hade enbart varsitt rum, delade toalett, vardagsrum, kök & sedan i ett nybyggt gruppboende med varsin lägenhet. Jag trivdes aldrig & behandlades väldigt dåligt. Mådde dåligt av deras behandling & bemötande på en nivå som inte blev rätt för mig. Nu hade jag även fått mer förståelse över mitt eget liv. Jag tog kontakt med personligt ombud som direkt insåg att detta är inte rätt för mig & de är nånting som inte riktigt är rätt med diagnoserna. Vi fick igenom en ny utredning när jag var 21år. De blev dock ingen förändring. Idag underkänns denna utredning. Då hade jag även flyttat till en egen bostad i det kommunala bostadsbolaget & fick stöd av boendestöd. Boendestöd hjälper dig med rutiner & en spark i baken för att ordna saker&ting. De får oftast inte göra fysiskt arbete åt dig. I början fick jag även hjälp med körning till/från affären men de togs bort av kommunen tyvärr. Jag bodde i min etta under ett år sedan skedde privata saker som gjorde att jag behövde komma därifrån & skaffade en bostad i ett samhälle på landet. Där jag bor än idag. Insatser ifrån LSS avslutade jag 2016.När jag var i kontakt med arbetsförmedlingen så blev jag ordentligt kränkt. Där satt en psykolog som trodde hon kunde hela mitt liv utan att ha träffat mig förr & som la fram saker som "du har gått i särskola, du har en utvecklingsstörning & kan inte arbeta" jag blev helt paff & satt tyvärr tyst men mycket stämde inte alls. Jag blev vad arbetsförmedlaren kallade det "svartlistad" för hela arbetsmarknaden att inte vara arbetsför överhuvudtaget. Kränkande & otroligt fel då de borde slussat mig vidare istället. Jag har varit sjukskriven ifrån att jag var 19år med aktivitetsersättning. Jag har känt mig vilsen att behöva tillhöra LSS & ha utvecklingsstörning på papper. Jag har fått svar ifrån psykiatrins öppenvård att "Du är inte välkommen pga att du har en utvecklingsstörningsdiagnos". Jag reagerade starkt & tog kontakt med patientnämnden & efter 14 månader fick jag svar ifrån verksamhetschefen att de ej får gå till såhär och jag fick en kuratorskontakt. Jag har även fått ifrån vårdcentralen "Vi behöver inte hjälpa dig med ditt psykiska mående om du har en utvecklingsstörning". Jag har verkligen stått handfallen där ingen tar ansvar & ingen vill samarbeta. De finns även en sysselsättning som jag vill gå på "psykiatrisk rehabilitering" där man får dreja med lera, sy saker, snickra, måla, skapa saker, sticka och virka, spela spel, gå promenader ihop där jag verkligen vill kunna vara men blivit nekad pga kommunens riktlinjer att "en person med utvecklingsstörning ej får medverka där." Det har varit kränkande verkligen då det ej finns motsvarande för mig inom LSS. Under 3årstid mellan 21-24årsåldern tog jag tyvärr massa saker på avbetalning, smslån & snabblån. Snabba pengar för shopping. Det dövade mitt psykiska dåliga mående tills kronofogden knackade på dörren & jag insåg vilken fälla jag satt mig i. Då hade jag inte berättat för någon hur de låg till. Jag fick en kollaps totalt & hamnade på psykakuten efter en överdos på paracetamol.. Jag kontaktade mitt nätverk & dem tog beslut om behov av förvaltare. Jag förstod inte vad de innebärde där & då. Jag blev av med all rättshandlingsförmåga, bankdosa, visakort, swish & bankid fick jag inte tillgång till & plötsligt får jag veckopeng att leva på. Vilken 24åring accepterar att leva på det viset? Jag fick inget gehör & förvaltaren samarbetar inte alls. De sas även i tingsrätten att de vore bra med att ordna skuldsanering. Än idag har det inte ordnats då de haft ursäkter som "det tar tid, det är mycket pappersarbete att göra" men de är deras arbete & dessutom betalar jag deras lön. Jag har mått väldigt dåligt över att ha förvaltare, de har varit dålig kommunikation & verkligen ett övergrepp för mig som person! Jag har fått migrän, kraftig synnedsättning & minnesproblematik just av att behöva stressa så med att myndigheter jobbar enbart emot mig. Väldigt frustrerande. Jag har även idag 2 barn som jag älskar högt av hela mitt hjärta men som jag pga min utvecklingsstörningsdiagnos & deras felbedömda föräldrarollsutredning inte får bo hos mig & enligt socialtjänsten kommer de aldrig bli någon hemflytt men jag kämpar på & de kommer inte kunna knäcka mig överhuvudtaget & en dag vinner jag. Barnen har LVU men jag är deras vårdnadshavare. Jag har ingen relation till mina föräldrar, syskon & andra släktingar idag sedan tidiga 20årsåldern. Jag har få vänner & bor ensam med mina katter. Nu när min utvecklingsstörningsdiagnos är borttagen kommer det 100% bli att jag slipper förvaltarskapet & får en godman istället. Jag får då rätt att göra vissa saker själv & andra saker med stöd. Jag kommer inte heller tillhöra LSS mer utan istället vuxenenheten & de gör enorm skillnad då jag kan få vara på "psykiatrisk rehabilitering & nu blickar jag bara framåt & tycker de är viktigt att beskriva hur jag har upplevt det att tillhöra LSS & ha en felaktig diagnos som gör att samhället kan ta övegripande beslut där du inte får medverka ordentligt! Känner man sig kränkt, felbehandlad så är det även väldigt viktigt att berätta för någon anann om det! Personligt ombud, boendestöd, godman, förvaltare, kurator, psykolog finns att finna i de allra flesta kommuner i landet. ************ Jag önskar hitta en granskande reporter som vill skriva om allt i mitt liv som skett kring det här, socionom eller juridisk kunnig som har tid att läsa alla papper & får med mitt godkännande även ta ut alla domar som finns. Tack på förhand! Mvh Anette Haglund