Hej från bebisbubblan.

 Nio dagar har gått sedan förlossningen och hela min värld är annorlunda från hur den var innan förra fredagen. Jag pendlar mellan känslor av gränslös kärlek och lycka, rädsla och oro för att det ska hända lillen något, och allt däremellan. Just nu ligger han bredvid mig i babynestet och tittar, får lite dåligt samvete att jag sitter här med datorn men å andra sidan har vi umgåtts konstant i sedan han föddes så  jag tror att han känner sig trygg i att jag finns här för honom ändå.  Det går inte att förklara riktigt hur det är att plötsligt ha en bebis i sitt liv, men jag tänkte att jag kan dela med mig av några händelsen från de senaste dagarna som varit extra speciella:  - Det första lilla leendet. Även om jag vet att de första leendena från ett spädbarn är mest reflexmässiga så kan man ju inte låta bli att bli överlycklig vid minsta lilla antydan till ett. När jag killar honom på ryggen eller om han ligger mätt och nöjd i min famn brukar det komma.  - Den första timmen utan bebis. I torsdags var det för första gången dags för mig att lämna hemmet utan Ben, jag skulle gå en timme till naprapaten (en förlossning och amning är inte den bästa medicinen för någon som redan är stel som en pinne). Jag var INTE beredd på känslorna som skulle dyka upp i samband med detta. Det kändes verkligen som att lämna en kroppsdel hemma, som att jag var en halv person. Han har varit med mig i nio månader och plötsligt skulle jag vara själv. Usch! Jag antar att man vänjer sig sakta men säkert, men där och då försökte jag ta mig dit och hem så snabbt jag bara kunde.  - De första mötena med familj och vänner. Både min och Martins familjer har varit här och sagt hej till lille killen, det har varit så mysigt att få introducera honom för alla. Han är mestadels så lugn och snäll att det har gått hur bra som helst att ha folk här, däremot märkte jag efter två dagar av besök att jag blev rätt sliten. Det är så mycket känslor som rör runt i kroppen att man behöver få vara i den där bebisbubblan, få känna efter och bara ta det lugnt. - Den första skräcken. Ja, hur många gånger i livet ska man behöva uppleva rädslan av att ens barn ska dö? För oss hände det för första gången när vi kom hem från BB och precis hade bytt  blöja på skötbordet, då han plötsligt gjorde en min där det såg ut som att han höll på att kvävas. Efter några sekunder av panik insåg vi att det bara var en gäsp, haha, men fy vad obehagligt det var. Man inser verkligen hur viktig den där lilla personen är när man är rädd att mista honom. Vi är fortfarande kvar i bubblan och tänkte vara det ett tag till, så uppdateringarna blir nog ganska sparsmakade en tid framöver. Vill ni ha lite mer action så finns jag på Instagram @sofiesfoodstories, där jag uppdaterar lite mer :-)