Frustrationen stiger

Nu har jag kommit på det. Med glimten i ögat säger jag att man torteras med dessa måltidsersättningar så länge för att man VERKLIGEN skall vara trött på det. Man skall ha en sån otrolig längtan till att börja sitt "nya, hälsosamma jag". Vikten går neråt snabbt och man hinner inte alls med men helt plötsligt är man så nära! Det är där jag är nu, så nära att få börja äta och hela jag är redo! Jag längtar ihjäl mig och tänker på nya måltider och recept jag skall laga när det väl är dags. Itrim går verkligen in i ens hjärna så att man skall vara så taggad på allt det nya och då misslyckas man inte! Jag kan redan nu i förskott känna glädjen att få äta mat varenda måltid. Mmmmmmaaaaaat. Det blir lite vikthets måste jag erkänna. Skall komma ner i en viss siffra innan jag får börja äta och just nu kännerjag mig stressad för det kan inte gå snabbare än det redan gör. Det här är nog bara en tillfällig känsla i och med att jag inte kan påverka någonting medans jag är förkyld, mer än att gå promenader. Sen går det också över till frustration. Jag känner mig redo att börja trappa upp mina måltider, men det är inte dags ännu. Då blir det en aning tråkigt och drygt alltihop. Sen gör det inte saken bättre när jag varit hemma från jobbet hela veckan med en förkylning och vart otroligt trött och seg. Timmarna går på dagen och man räknar ner tills det är dags att äta en bar. Den stora fördelen är att hade det här varit för ett halvår sedan och jag låg hemma sjuk, då hade jag ätit glass och godis och lagat det jag var sugen på. Det är ju synd om mig för jag är sjuk, eller hur? Då får man äta glass eller hur? ;) Ikväll är det dags för gruppträff nr 6, temat är Motion och Träning! Det skall bli intressant. Jag gillar mötena. Man går därifrån med en otrolig energi och nytändning. Upplägget är fantastiskt när jag tänker efter, dom är smarta. När jag kommer från ett möte så är jag sjukt laddad och peppad inför allt och så är jag en vecka framåt sen går motivationen liten neråt och jag känner att jag klarar mig själv och inte behöver vara med. Men då är det dags för vägning och jag får fantastiska resultat! Taggad igen och gillar läget, motivationen är på topp! Sen går den lite neråt och då är det dags för möte igen och jag går däifrån och känner mig glad ända in i själen. Allt är så genomtänkt. Så länge man går på mötena varannan vecka och väger sig varannan vecka då hålls motivationen stimulerad och man ger inte upp! Jag måste också slå ett slag för personalen. Itrim Brommaplan, heja er! Dom är alltid glad och pratar med en och kommer ihåg ens namn! Man känner sig välkommen och som hemma. Man märker att alla gillar sitt jobb och tar service till en ny nivå, det är äkta! Kände exakt samma sak på Itrim Haninge, tjejen som satt i kassan/receptionen har aldrig sett mig förut men ändå blir det avslappnad när man pratar och ingenting känns obekvämt eller konstigt. Jag har också tänkt mycket på miljön inne på centret. Det finns inte en enda helkroppsspegel!! Jag förstår konceptet för det är inte meningen att man skall stå och spegla sig eller undra hur man ser ut men man är så himla van att gym har speglar överallt. På toaletten kan jag inte ens se min mage om jag så står på tå. Det är ovant, men bra! Fokuset ligger inte på utseende eller på kroppen, så himla bra men ovant. Det blir många långa inlägg här i bloggen och mycket funderande och konstaterande. Men det är så det är, hoppas det inte är alldeles för mycket för er att läsa!