Sorg

Hej! Som många av er redan vet så gick min mamma bort den 5 maj i år. Det har varit så jävla tufft och är fortfarande, kommer troligtvis att vara för resten av mitt liv. Det är svårt att visa utåt vad som känns på insidan. Jag har inte längre ständiga smärtan, men när den väl kommer så gör den ondare än den någonsin har gjort. Från början så tror jag att jag var i något sorts vakuum. Att tänka på hennes död och att hon inte längre fanns gjorde så jävla ont att jag inte gjorde det alls och när jag väl gjorde det så var det som att kroppen stängde av helt för att den inte skulle klara av alla känslor som kom. Det gjorde att jag inte kände så mycket alls under en lång period. Viss grät jag en skvätt här och där men inte så som jag kände då att jag borde. Så kände jag länge, och gör fortfarande till viss del. Nu tror jag dock att det har övergått lite mer till att jag medvetet trycker undan känslorna ibland. Oftast för att de kommer när det inte "passar sig", typ när jag sitter på jobbet, är i affären eller hemma själv med Ellinore (vill inte att hon ska behöva se mig bryta ihop och jag är också rädd att jag en dag inte ska kunna ta mig samman utan bara fortsätta gråta för all framtid). Det gör att jag nog inte bearbetar det sådär jättebra. Sedan har jag också svårt att prata om det. Mest för att jag inte vill göra folk obekväma och få dem att tänka på när deras egna föräldrar kanske dör och på så vis göra dem ledsna, men också för att jag helt ärligt har jättesvårt för att bli kramad när jag är ledsen och folk har en tendens att vilja krama en när man blir ledsen. Såklart helt i välvilja och för att man ofta saknar ord på vad man ska säga. Jag börjar också känna att jag är långt ifrån hel och ibland känner jag mig ensam för det känns som att för alla andra är allt helt normalt men i mig pågår det hela tiden en sorgeprocess som det ibland känns som att andra glömmer bort. Som att jag sedan länge förväntas fungera helt normalt. Det kan vara jag själv som lägger det kravet på mig själv. Men ibland önskade jag att andra kunde se min smärta lite tydligare. Jag skriver inte detta för att tillrättavisa på något sätt. Jag skriver detta för att få skriva av mig. Och för att någon kanske läser detta som känner sig helt ensam i sin sorg. Det allra värsta just nu är att kastas mellan total lycka och bottenlös sorg, att se Ellinore göra en massa framsteg och bli glad över det som mamma, och i nästa sekund känna ett otroligt mörker på grund av att min mamma aldrig fick uppleva henne som hon är nu och kommer att bli. Och för att jag aldrig fick ha min mamma, Ellinores mormor med mig på den här resan. Hon skulle lätt kunnat leva i 20 år till, kanske till och med 30 år. Istället fick hon inte ens fylla 65 år och jag fick bara ha min mamma med mig i livet i 29 år.. Och det gör så jävla ont. Fina och glada minnen blandas med minnen från sjukhuset och det sista dygnet hon hade av rädsla, smärta och ovisshet, det går inte att sortera ut. De kommer som en blixt från klar himmel och kan överrumpla en så man tappar andan. Jag har egentligen inga svar, jag vet bara vart jag är idag, detta är en process som kommer att fortgå under hela mitt liv och jag kommer aldrig vara "klar" bara på ett annat steg i sorgen.  Du fattas mig!/ Nathalie