positivitet är inte gratis - varning för mycket text

Ja, först och främst! Hej!Jag har inte varit aktiv här på flera månader, däremot har jag varit igång med mejl kontakten för er som sökt råd och pepp. Idag i all ära ska vi prata om överlevnad. Ja mäktigt eller hur? Överlevnad, ett sådant starkt ord på alla sätt och vis. Att kunna överleva tunga händelser i livet är en styrka. Framgång kommer inte gratis, utan att våga gå framåt är det viktiga. Det är inte alltid lätt men det är så viktigt att våga hålla huvudet högt. Jag skulle vilja påstå att människan är en otroligt formbar varelse, vi blir formade av människor omkring oss eller händelserna som uppstår under våra liv. Vi är varelser som gärna påverkas av naturen omkring oss, så som arbetet, vänner,familjen, ekonomin, relationer och så vidare.  Vi har så lätt att fastna på alla dessa obetydliga faktorer i vårt liv. Hur mycket tjänar vi, var bor vi, våra dyra prylar och vilka vi hänger med etc. Vi är otacksamma och älskar att peka finger på saker eller människor när saker går fel. Det är väl lite av detta inlägget ska handla om idag.  Vad är ett liv att leva om vi bara ska vara en ovetande spelpjäs i den. När jag var liten var jag en sån där busig unge, orädd och dumdristig. Det är jag som vuxen med och jag skulle vilja beskriva dessa egenskaper som mina starkaste egenskaper. Må jag ha många mer, men dessa två är mina absoluta favoriter. Som en orädd människa vågar jag ständigt utmana mig själv. Som liten kallades jag för pippi Långstrump" för Li kunde ju allt"  Ja så såg jag på mig själv. Jag slängde mig in i obekväma situationer och många många gånger blev saker och ting inte alls som jag trott eller hoppats på. Men då slängde jag mig in i det igen, om och om igen. Jag är en jävel på göra felsteg. Visst är det fantastiskt? Nja du kanske läser detta och tänker att jag är ju dum i huvudet. Men så är det. Jag var alltid ungen som skulle klättra högst upp i träden, simmade längst ut i havet, släppte styret i dom brantaste backarna, red dom galnaste hästarna och tog alltid täten i alla läskiga situationer.  Jag var också ungen som trillade ner och skadade mina handleder, fastnade i en jobbig ström i havet, föll av cykeln och skrapade upp hela mina ben. Jag var tjejen som trillade av hästarna och slog mig gul och blå. Men hur blev det så? Nja jag vet inte, men som liten hade jag två förebilder. Det var mina storasyskon. My och robin 9 och 8 år äldre än mig, jag ville vara lika cool, stark, smart och fantastiska som My och Robin. Jag förstod inte att jag var en liten skit unge, utan jag skulle göra allt som dom gjorde. Än annan faktor kan vara att jag aldrig riktigt har haft livet på en pinne. Som liten lärde jag mig vikten av att inte vika mig. Må mina syskon vara mina förebilder, men dessvärre var också en av dessa två min största rädsla. Det finns många olika anledningar till varför vår uppväxt blev som den blev, men ni som känner mig vet historien och ni andra får försöka läsa mellan raderna. Men mitt hem var ingen trygg plats. Mina föräldrar gjorde alltid sitt bästa och är och har alltid varit fantastiska. Men det räckte inte där och då och inte i många år.  Men oavsett hur jag än har växt upp kan jag bara se tillbaka och tänka på hur jävla stark allt det där har gjort mig. Jag skulle vilja påstå att om jag ej hade växt upp som jag gjort, hade jag aldrig överlevt våldtäkten. Jag har ett starkt minne av när jag för första gången vann över min rädsla. För i slutändan handlar det om att vinna över det du är rädd för, att våga gå förbi det och se förbi det. Våga se framför det och sen bara räcka fingret bakåt och kliva vidare. Jag har väl lärt mig den svåra vägen och här under ska jag berätta om en händelse som verkligen präglat mig. Jag står framför en av mina syskon och gör mig redo för ett slag pga olydnad. Jag minns hur jag biter ihop käken för att inte skada mina tänder, jag minns hur jag försöker samla mig. Jag minns hur slaget träffar mig och hur huvudet vrids till vänster, men just där och då vaknade min kämpe. Jag som hela min uppväxt gjort allt för att undvika slagen och skadan, vände upp huvudet och sa " var det allt du har, kom igen då! Du som kan slå så jävla hårt slå hårdare då" Jag minns hur jag skakade på rösten och inte ens fattade varför jag sa som jag gjorde... Slaget kom dubbelt så hårt men något hände där och då. Jag var ej rädd något mer. Det var mer en kom an då känsla, en Big fuck you! Jag har aldrig känt mig så stark som då.  Många gånger när jag blir rädd så försöker jag gå tillbaka till den kvällen och den känslan. Den kvällen fick jag nog mer stryk än någonsin, men jag vann den gången och det var värt det. Jag tror att man måste våga möta sina rädslor för att kunna komma förbi dom. För övrigt var det också den sista kvällen någonsin jag blev slagen av mitt syskon.. Så det har jag gjort hela mitt liv. Mest efter våldtäkten.. i många år var jag arg, förstörd och klamrade fast vid alla minnen, känslor och min uppgivenhet. Jag kan också poängtera att man uppskattar livet på ett annat sätt när man försökt bli av med det flertal gånger.  Jag klamrade mig fast i dom där små faktorerna, jag pekade mina fingrar, jag klandrade folk omkring mig och jag ville så gärna hitta den skyldiga utöver min våldtäktsman. Men precis som den gången med mitt syskon vaknade jag upp en dag och kände. Nej, jag orkar inte mer. Jag orkar inte peka, leta och fokusera på allt det där som har skadat mig eller skadar mig. Jag sa till mig själv " KOM DÅ! ÄR DET ALLT DU HAR". Jag bestämde mig för att räcka det där fingret och kliva förbi mina rädslor. Jag bestämde mig för att våga äga min egna framtid och inte fokusera på den tid som jag förlorat. Jag tänkte inte låta någon ta min framtid ifrån mig, jag insåg att där och då hängde inte min framtid på mitt förflutna, utan på hur jag ville förvalta den. Jag valde att förlåta. Jag valde att sluta peka fingrar, jag valde sluta fundera på varför jag var som jag var och på mina brister från barndomen. Jag ville vinna , jag ville känna som den gången i trappan. Jag visste att jag kunde ta slagen, hur hårda dom än var, bara om jag vågade möta dom.  Jag valde att se ut över sorgen och möta det positiva jag fått av allting. Nu är det säkert någon som läser och tänker " nu är hon dum i huvudet igen..misshandel och våldtäkt?? vaddå det positiva". Men hör upp. Jag tar inte mitt liv förgivet, jag vet att mitt liv, är mitt liv, så länge jag låter det vara så! Den dagen jag grubblar ner mig och ältar mig i mitt förflutna har jag förlorat.. och jag är en jävla vinnarskalle. Jag kan och kunde inte ha makten över mitt förflutna. Det kan vara smärtsamt och hemskt att inse det. Däremot kan jag även ha makten över min framtid. Så varför ska jag då låta någon annan ta den lyckan och resan ifrån mig bara för dåliga minnens skull? Handlar detta då om att vara positiv? Nej det handlar om överlevnad, och jag vet att många människor klandrar andra människor omkring sig för allt dom saknar, ej har eller önskat dom kunde få.. Men vi är våra egna individer. Inte fan hänger vårt liv på någon annans tråd. Lycka är något man själva måste bygga, förvalta och ta hand om. Styrka är något man måste träna på , utmana och acceptera att styrka är att  få vara svag ibland. Att omfamna sorg, ilska och nedgångar är viktigt. Men att sedan använda alla känslor till ens fördel. Jag får ofta höra hur glad jag är, hur positiv jag är , hur orädd jag är och hur energisk jag är. Folk kan inte alltid förstå hur en sådan tjej som mig kan vara så tacksam. Men jag är tacksam, tacksam för att jag lever. Tacksam för mina lärdomar, tacksam för alla gånger jag fallit och rest mig upp. Tacksam för att jag vann, jag har vunnit mitt liv tillbaka. Hur kan man inte vara lycklig och bubblande över det. Vi som människor formas lätt av omständigheter eller personer, men det betyder inte att någon annan avgör hur vår skapelse blir. Det är så lätt att när mattan dras under våra fötter så ser vi endast vad vi har förlorat eller hur ont det har gjort oss. Det är där och då det är så lätt att vi glömmer allt som gjort oss glada, eller allt vi har att vara tacksamma för. Människor har lätt att fastna för att ömka sig själva och ge upp. Min matta har blivit svept under mina fötter så många gånger nu att jag inte är rädd för att falla.  Istället älskar jag att falla, för fuck you, kolla när jag reser mig upp igen! Rädsla och smärta är vad du gör den till. Ett bra exempel är när små barn faller. Vi försöker alltid uppmuntra dom att det är okej, såja blåsa lite snabbt, och sen försöka få barnet glatt igen. För vi vet att det är egentligen rädslan som är den långvariga smärtan. Tar vi bort rädslan försvinner smärtan mycket snabbare. Men som vuxna glömmer vi detta så lätt. Varför? Jo för vi får lära oss att falla gör ont, att om vi faller är man ett misslyckande. Jag vågar påstå att falla och misslyckas är en jävla styrka. Min historia har gjort mig väldigt orädd, väldigt tacksam, öppen,ödmjuk och förstående. Jag lever fast, fastän jag lika bra hade kunnat vara död. Jag hjälper folk, fastän jag lika bra hade kunnat suttit ner och ömkat mig själv. Ömkat i något som inte ens är eller har varit mitt fel, inget jag hade någon påverkan av eller någonsin kunde ändrat. Det enda vi kan ändra här och nu är vår framtid. Det handlar inte om att vara positiv, det handlar om att överleva rädslan. När vi vågar omfamna våra rädslor blir vi fria. En fri människa är positiv, för den har inget att vara rädd för. En orädd människa ser ljuset i mörkret, för den vet att mörkret alltid kommer att försvinna.  Big credit till min älskade familj. Utan er hade jag aldrig varit så stark.  Idag är mina syskon och jag det starkaste som finns och vi har alla lärt oss något oerhört viktigt från vår barndom