"Att vara en misslyckad vuxen".

Håkan på nyckelknippan är givet, den nyckelringen har ju dock självfallet gått sönder som allt annat jag rör vid gör.  Kommer ihåg hur mycket jag tyckte om att blogga ett tag. Hade blogg från 6an till gymnasiet innan jag la av helt. Jag antar att det handlar om att jag alltid tyckt mycket om att skriva fast jag är dyslektiker, särskriver ofta och är rätt dålig på att stava. Har inte ett behov av min dyslexi diagnos längre dock, har hittat strategier för att klara mig ändå. Klart det märks ibland på min meningsuppbyggnad men klarar tentorna och annat i livet mer än okej ändå. Det är egentligen helt otroligt att jag klarar tentorna eller högskolan överhuvudtaget, så oengagerad som jag varit stundvis pågrund av många anledningar. Så många gånger jag velat hoppa av, gråtit och haft panik över att jag inte kan fokusera på mina studier, inte har förmågan att läsa litteraturen samt inte orkat kolla upp viktiga hänvisningar. Jag hade nog ALDRIG klarat mig utan mitt SA - Lag, vår lilla grupp som funnits där sedan dag ett, evigt tacksam för att ha dem vid min sida och det är en ära att ha fått träffa så fantastiska, genuina, förstående och kloka människor som dem. En annan stor, vuxen och läskig sak jag gjort sedan jag bloggade sist är att flytta hemifrån. Jag har alltid drömt om att bo själv, tänkt att det verkligen skulle vara bra för mig, att det skulle lösa många av mina svårigheter. Tyvärr har det inte riktigt varit så. Jag har känt mig otroligt ensam, haft extremt svårt att sova periodvis och haft svårare att lägga fokus på studier än innan. Jag har fått en helt annan relation till Nynäshamn, vill verkligen inte bo här, drömmer mig härifrån. Fattar inte riktigt varför jag såg mig själv bo i Nynäshamn. De flesta av mina vänner bor inte här, det finns ingenting att göra, man ser samma personer hela tiden, ingenting förändras och jag kommer aldrig lära känna några nya människor här. Ni vet småstads problemet, folk har sina vänskapskretser och du kommer aldrig bli en del av dem även om du skulle försöka.Jag har märkt att det verkligen förväntas att man ska trivas med att bo själv, "Hur är det att bo själv? Går det bra? Trivs du?". Jag har ljugit så många gånger och sagt att det går bra, att jag trivs och mår bra bara för att jag inte orkar vara någon misslyckad vuxen. Jag orkar inte börja förklara varför eller få följd frågor. Jag fattar inte varför det skulle vara ett misslyckande egentligen, det handlar väl bara om samhällsnormer och förväntningar. Även mina egna förväntningar på mig, eller mina förhoppningar på hur mitt liv helt plötsligt skulle lösa sig. Sanningen är att ingenting löste sig, jag klarar inte av att vara så mycket med mig själv och mina egna tankar. Ett av problemen kanske är att det inte är mina möbler, att jag inte kunnat inreda som jag vill. Jag tror att jag skulle trivas bättre om jag hade fått inreda själv eller om lägenheten hade varit mindre. Även att jag bara ska bo här till maj. Jag tänker att jag vill bo hemifrån igen, så fort som möjligt efter att jag flyttat hem igen fast då vill jag ha något eget. Något som är mitt och inte bara tillfälligt. Men jag tänker även att jag kanske måste bli lite mer stabil först, få mer kontroll och balans i mitt liv innan jag flyttar ut igen och det är helt okej.