"Det är som att få sitt hjärta krossat, att bli brutalt lämnad"

Long time no seen. Men idag känner jag att jag behöver skriva av mig lite grann. Det känns som att hela mitt liv är i ständig förändring. Sedan november förra året har hela livet varit en konstant berg & dalbana. December kan ha varit en av de tuffaste månaderna någonsin. Har aldrig i mitt liv känt mindre livslust, ifrågasatt mitt liv och min existens mera. Jag hade total sömnlöshet, konstant ångest, en växande tvätthög, illamående, huvudvärk, extremt självhat och noll livslust. Jag fick hjälp, hjälp med sömn, hjälp mot ångest och blev hänvisad vidare. Saker började vända. Vaknade upp en dag och kände mig glad, självsäker och redo. Jag började bli mig själv igen. För första gången på 2 år började jag minnas vem jag var innan min värld sakta började rasa. Allt övergick till en total hybris, ville socialisera mig hela tiden, träffa nya människor, kände mig snygg, rolig, öppen för allt. Jag var helt gränslös, brydde mig inte om vem jag körde över, vad jag skrev och ville konstant provocera. Hybrisen gick över, jag hamnade i normalläge, det var varken vitt eller svart och allt var i en balans. Jag kände sån extremt tacksamhet över att få vara på en lagom nivå för en gångskull efter 2 månader av pendlande. Mitt liv kändes så värt, jag kände en sån kärlek till min omgivning, mina vänner, min familj och allt runt om och uppskattade varje dag. Jag tänkte att nu kanske det håller i sig, skönt att få vara och leva som en normal 21åring. Tills jag vaknade en dag denna vecka. Sen dess har allt varit ganska svart. Det är en jättekonstig känsla att beskriva men det är som att få sitt hjärta krossat, att bli brutalt lämnad, som att något i en dör. Kan inte se mig i spegeln utan att bli äcklad. Det spelar ingen roll vad jag gör, vem jag umgås med, vad folk säger eller hur mycket bekräftelse jag får av andra. Känner mig bara så jävla otillräcklig, dålig och elak. Sen när blev jag en elak människa? Har totalt kört över folk, inte brytt mig ett skit om andras känslor än mina egna. Känner bara att jag fattar, fattar att ingen kommer orka leva med någon som inte kan kontrollera sitt känsloliv, som är i konstans obalans, slutar höra av sig och är världens känsligaste människa. Jag vill bara att ni ska veta att det handlar om mig, inte er, det är i mig felen sitter. Jag väljer bort mig ur era liv innan ni får chansen att göra det för att det är så komplicerat. Allt kring mig är komplicerat och kommer förmodligen fortsätta vara så, ni förtjänar så mycket bättre än att bli behandlade som skit. Ibland försöker jag förklara, men det är ingen ide. Många fattar inte."Det blir bättre", för mig kanske det aldrig blir bättre det är det som är själva grejen. Jag är kroniskt psykiskt sjuk och det är jätteläskigt, det finns ingen jag är räddare för en mig eller livet. Jag måste ta varje dag som den kommer, ibland varje timme. Jag hoppas att jag kommer kunna få den hjälp jag behöver så att det inte behöver vända så hastigt, men det tar sån tid och under tiden gör det ont. Ta hand om er och förlåt för att jag beter mig som en idiot.