Novemberprojektet 2019, del 10

Hon var en kompis till en kompis. En klar och varm kväll i augusti gick jag och Gustav till Mor i stugan, en bar och restaurang med oslagbar uteservering under sommarhalvåret och trång men trevlig inomhusmiljö på vintern. Uteserveringen var till hälften under tak, hälften under himlavalvet, men oavsett var man satt hängde ljusslingor med stora lampor i grönt, rött, gult och blått ovanför en. Borden var enkla, ölen billig men inte för blaskig, ljudnivån kunde bli hög men alla var kompis med alla. Det här var vårt andra hem.    Ikväll var det quizkväll. Gustav hade dragit ihop ett gäng, eller i alla fall bjudit in mig och Noor, en polare från hans jobb, och Noor hade i sin tur tagit med en kompis ingen av oss kände, men som tydligen skulle vara svinbra på just quiz. Heidi.    Hon hade en tatuering av en ödla just ovanför handryggen. Och en i nacken. En på vristen. Varje finger på högerhanden hade små ödlesvansar. I svanken fanns en krokodil istället. Påstod hon åtminstone, men jag hade ingen anledning att inte tro henne. Hennes hår var långt, mörkt, platt och glänste nästan som i en reklam. Det kan ha varit tack vare kvällssolen, men det såg otroligt ut. Runt de mörka men pillemariska ögonen satt en eyeliner som dragits så långt att det sena 00-talets emokultur hade blivit imponerad. Hon bar ett minimalt linne, svart läderjacka och byxor med hög midja; ”Jag vill egentligen ha låg midja, men det går ju inte att hitta någonstans nuförtiden.”    Det var något med henne som var trollbindande. Ögonen, säkert, men också hennes långa fingrar och hur de greppade ölglaset eller förde bort en hårslinga från ansiktet. Varje rörelse hon gjorde var långsam, kontrollerad. Samma med hur hon pratade; långsamt, välartikulerat, lågmält. Så lågmält det nu gick i sorlet bland de andra gästerna. Det vilade ett lugn över henne som samtidigt var så kraftfullt, man hyste genast respekt för henne.    Hon var inte så mycket bättre än oss andra när det kom till quizet, där gjorde vi alla en likvärdig insats, förutom Noor som var osäker på nästan allt. Kanske var det därför han tagit med Heidi, för att han upplevde att hon var superbra trots att jag och Gustav var på samma nivå. Inte mig emot dock. Att hon inte kunde varje svar gjorde henne på ett sätt mer mänsklig, lättare att relatera till. Hade hon kunnat allt hade jag definitivt blivit mer övertygad att hon var en alien.    Efter tio frågor var det paus. Gustav blev utsedd till att köpa nästa runda, och Noor gick på toa.    ”Så… ödlor alltså?” sa jag, i brist på annat.    ”Mhm. Världens bästa djur, jag älskar reptiler. Jag har två geckos därhemma.”    ”Har du?”    Hon letade upp bilder på dem i sin telefon. ”Lotus och Magnolia. Du kan få träffa dem någon dag om du vill. Eller, om du föredrar, så kan du få en tarotkort-läsning?”    ”Kan du sånt?”    ”Det vill jag påstå. Jag har hållit på i fyra år. Jag tar oftast betalt, men för dig kan jag göra det gratis.”    ”En sån ära. Gärna, hörru du! Bara säg till när du kan. Men du, varför just reptiler? Varför är de så bra liksom?”    Kanske var det en fråga hon fått hundra gånger förut, men det såg inte ut att störa henne, tvärt om. Hon pratade gladeligen om vad som gör reptiler så bra, om historien bakom varje tatuering, om hur Lotus och Magnolia var hennes favoritblommor och därför också fick bli namnen på husdjuren. Gustav och Noor kom tillbaka, quizet fortsatte. Ljudnivån i just vårt gäng var högre nu också, till och med hos Heidi, även om hon fortfarande hade kontroll.    Vid fråga 17 var vi oense om svaret. Blåbärspaj, hävdade jag bestämt. Rabarber, försäkrade Heidi. Jag sa att nej, jag är säker på att det är blåbär, men Heidi la mjukt men bestämt sina händer på mina, såg mig djupt i ögonen och sa: ”Jag är hundra på att det är rabarber. Har jag fel köper jag nästa runda. Blir det bra?”    Beröringen skickade en stöt genom hela mig, plötsligt blev allt så intimt. ”Jo, okej, det går bra.” Och snälla ta inte bort dina händer. ödla