Novemberprojektet 2019, del 4

Ibland önskade han att inga andra killar fanns. Kraven på hur man skulle vara kändes alltför ofta för snäva, för orimliga, men alla verkade överens om att de var rätta och orubbliga. Man fick inte vara en mes, aldrig visa att man var rädd, aldrig gråta. Enda känslorna som var tillåtna var ilska och glädje. Man fick inte vara osäker på något, eller i alla fall inte låta någon annan veta att man var det. Tjejer skulle man hångla med, men inte erkänna att man faktiskt gillade på ett djupare plan. Allt var så fabricerat! Det kunde ju inte vara det här det innebar att vara människa? Inte på riktigt? Kille, kanske. Men inte människa.    Men att gå emot allt var lättare sagt än gjort. Då blev man kallad bög och utestängd från allt vad social samhörighet hette. Han var inte tillräckligt stark i sig själv än för att klara sånt. Trots att killarna i klassen och basketlaget kunde vara rena skitungar ibland, var de ändå hans vänner. Han var en i gänget. En i laget. Han blev bjuden på fester, dagar på stranden, han var ansedd! Men inte tillräckligt ansedd för att inte förlora allt om han gick emot systemet. Så han höll mest tyst. Stämde inte in i skratten. Han kände att det var i alla fall snäppet bättre än att aktivt vara en skitunge. Det skulle dock komma en dag då han verkligen skulle sättas på prov. Åttondeklassarnas friluftsdag, en utflykt till Kolbackaskogen där antingen orientering eller utforskande av ekosystem stod på schemat, man hade fått välja i förväg. Sebastian hade valt orientering och där hamnat tillsammans med en tjej i parallellklassen, Julia. Han hade aldrig tänkt något vidare om henne innan, men efter en heldag av förvånansvärt bra samarbete som gav dem en tredjeplats, kunde han inte få henne ur huvudet. Han ville så gärna vara med henne igen.    Men hur gjorde man egentligen? Det här var Sverige, här frågade man inte ut någon på dejt hur som helst. Inte heller pratade man med en tjej på tu man hand, skulle hon höra en säga något skulle hela ens gäng höra det också, av någon anledning. Julia var dessutom inte ansedd som en populär eller åtminstone snygg tjej, hon var sen in i puberteten och brydde sig mest om tv-serier ingen annan hade hört om, djurrätt, och friidrott. Killarna skulle undra vad fan han såg i henne.    I många andra fall, när man måste ta mod till sig och göra något man både vill och inte vill, måste man svälja sin stolthet. I det här fallet behövde han istället bygga upp stoltheten ännu mer, skita i vad de andra skulle säga. Om han hela tiden skulle följa strömmen och göra som de andra, aldrig aktivt göra motstånd, då skulle han aldrig leva på riktigt. Han hade tänkt på det här i flera dagar, planerat, lärt sig hennes schema för att se om han kunde få tag i henne när de slutade sina lektioner samtidigt. Tidpunkten blev en onsdag, i korridoren på väg från andra till tredje lektionen. Han hade tur. Hon gick ensam, liksom han.    ”Julia!”    Hon hade inte sett honom först, fullt upptagen av att kolla vad hon missat i sina flöden under den senaste timmen. När hon såg honom sken hon upp.    ”Nämen hej! Sebastian, vad kul, tack för senast, eller vad man säger.”    ”Tack själv! Är allt bra?”    ”Jo tack, jag ska snart ha fysik vilket jag inte ser fram emot, men annars helt okej. Själv?”    ”Jo, helt okej här med. Du, jag tänkte på en grej, har du sett att det kommer en cirkus till stan i helgen?”    ”Jag tror jag sett nåt om det ja. Men det var inte nån jag hade hört talas om.”    ”Cirque Lumière heter de. Min farbror jobbar på byrån som bokade dem, de är fransktalande från typ hela världen har jag hört. Jag skulle kunna få biljetter billigt. De ska tydligen vara skitbra.”    ”Det är de säkert, men jag brukar inte gilla cirkusar riktigt, man har ju hört hur djuren lider.”    ”Ah, men det var just därför jag kom att tänka på dig när jag såg annons– eller ja när farbror berättade om dem, det är nämligen en djurfri cirkus. Mer fokus på akrobatik, gymnastik, trollkonst, clowner och sånt. Och så ska ljussättningen vara helgrym, det är därför de heter lumière.”    ”Åh… okej! Men vadå, du vill ta med mig dit eller va? Som en… dejt?”    ”Nja… eh… alltså… det behöver ju inte vara en dejt… om du inte vill?”    Med ens blev han väldigt medveten om sin handsvett och blodet som rusade genom hela kroppen. Inte blev det bättre av att han hörde kompisarna närma sig bakom honom.    Julia bara log, aningen blygt. ”Min pappa vill inte att jag dejtar än…”    ”Åh kom igen, vem bryr sig om sånt? Han behöver inte få veta att det är en dejt ju, om vi nu bestämmer oss för att det är det. Tycker han inte du ska få ha killkompisar då eller va?”    ”Han tycker killar bara ställer till trubbel och att jag ska hålla mig ifrån dem så länge jag kan.”    ”Men vad är det för skitsnack! Okej, jag medger, grabbarna grus här bakom är inte mycket för världen, men bara det faktum att jag står här och pratar med dig innebär att jag tagit ett steg ifrån det sätt som de vanligen beter sig.”    ”Jaha…?”    ”Alltså om du inte vill gå för att du inte vill gå, det är lugnt. Men vem fan bryr sig om vad din farsa tycker? Säg att du ska dit med en kompis bara. Jag fixar biljetter, och de är ju bara här en kväll.”    Julia såg på honom, verkade väga alternativen. Hans gäng hade nästan kommit ikapp och han vände sig om, bara för att snabbt vända sig tillbaka igen, och se in i hennes ögon med rent hopp och en gnutta oro. Som att han var stressad.    ”Okej”, sa hon. ”Jag är på. Vi hörs?”    ”Absolut.”    Det var som att en sten lyfte från hans axlar. Till och med när Marcus slängde sig på honom, just med händerna på hans axlar, kände han sig lätt.    ”Där är du ju! Vi undrade just vart du tagit vägen. Vad var det där om?”    ”Åh just inget särskilt… kan vara så att jag har en dejt bara.”    ”En dejt!?”    ”Sebbe ska få liggaaaa!”    ”Håll käften…”    ”Nej men är du seriös? Ska du få ligga?”    ”Ingen har sagt nåt om nåt ligg, vi ska till cirkusen bara.”    ”Cirkusen? Är inte den svindyr?”    ”Jo, men jag löser det.”    ”Ooooh okej…” sa Marcus utan att låta helt övertygad. ”Men vad fett ändå! Äntligen är det vår lilla Sebbes tur att få ge sig ut på den fuktiga ängsmarken.”    Skratt hördes från samtliga i gänget. Fuktig ängsmark var en referens till sexualundervisningen de genast hade snappat upp, vid det här laget hade uttrycket blivit som ett internskämt.    ”Fan håll käften säger jag, jag gör inte det här för att få ligga eller ens hångla. Jag bara gillar henne. Blir det hångel är det en bonus.”    Sebastian var så allvarlig på rösten att de andra knappt visste hur de skulle reagera, än mindre hantera det. Det blev tyst i flera jobbiga sekunder innan Erik till slut blev den som sa något.    ”Fan hörru. Jag är glad för din skull mannen.”    ”På riktigt?”    ”Säkert! Du har ju en dejt för fan. Nån vill gå ut med dig! Hur fett som helst ju.”    De andra fick lågmält hålla med. En dejt var ändå en dejt, ligg garanterat eller inte. Det var en dejt mer än vad någon annan i gänget hade trots allt. Återigen kunde Sebastian slappna av, bara för att sekunder senare komma ihåg sin plånbok och vad som fanns i. Inte tillräckligt för två cirkusbiljetter, det var säkert. Och inte hade han någon farbror som bokat dem heller, det var bara något han sagt för att imponera. Hur fan skulle han fullfölja det här? luftakrobatik