Novemberprojektet 2020, del 12

   Veckan som gick kändes evighetslång. Jag blev tokig av att inte veta något, men ännu mer tokig av att inte veta vad jag kunde göra åt det. De enda som visste något var polisen, och inte skulle de väl lämna ut information om ett fall såhär färskt till bara vem som helst? Inte ens kommissarien, även om han hade verkat smickrad över att jag läste kriminologi… jag hade åtminstone fått hans visitkort. Jag kunde kontakta honom om jag ville, men jag gissade att det snarare gällde frågor om ämnet i allmänhet, eller om jag behövde utlåtanden från en faktisk yrkesutövare för något. Han kunde vara guld värd om jag behövde göra research för uppsatser. Men inte kunde han väl avslöja något om det här fallet bara för att jag var lite nyfiken? Jag var inte journalist eller något sånt heller. Ingen ursäkt att skylla på.    Jag fingrade på kortet. Kanske var det värt ett försök ändå… Det blev ny fredag. En vecka sen den där kvällen. Jag fick ett SMS från Vera, undrandes om jag ville komma och hjälpa till på flyktingboendet. ”Vi har massa mjölk & grädde som snart går ut iom att vi inte haft öppet. Tänkte ta med två järn till boendet och bjuda dem där, kan bli trevligt.” Jo, det kunde det säkert. Och jag hade inga föreläsningar idag. Perfekt timing.    Amir hängde såklart på också. Även om han själv lyckats flytta därifrån hade han många vänner kvar där, och han passade på att berätta om allt som hänt sen senast. Trots endast tre dagars erfarenhet lyckades han ändå lägga ut länge och väl om hur man gör våfflor, vilken sylt som var bäst till, om de kunder han observerat, om hur härligt skogen doftade och hur ljuvligt det lät när våfflorna gräddades, ”här, lyssna själva!”. Det blev en salig blandning av svenska och dari, men jag kunde se engagemanget glittra i hans ögon oavsett om jag förstod orden eller inte. Visst hade han verkat något för virrig och velig de första dagarna, men det här var verkligen något han brydde sig om. Han var stolt. Stolt över att livet äntligen verkade gå framåt utan att bomber och mörka vatten var allt som väntade. Jag log för mig själv. Vera såg ut att ha samma reaktion, som en stolt moder, men endast för någon sekund. I övrigt var hon dämpad.    - Alba, sa hon, jag måste prata med dig. Amir också, men det får vi ta senare.    - Vad gäller det?    - Jag fick ett brev igår.    - Ett brev?    - Från kommunen. De där männen hade pratat med sin chef nu, verkar det som. Vi… vi får inte ha kvar stugan. De vill riva den.    - Vänta, ursäkta, riva den!?    Hon nickade.    - Men känns inte det lite extremt? Har chefen varit där och tittat själv? Om vi fått mögel i hela byggnaden hade vi väl märkt det? Jag menar man får väl huvudvärk och skit.    - Så tänkte jag också, men det här verkar inte gå att bestrida.    - Äeh, fy fan alltså. Så de slänger ut oss? Bara sådär?    - Nej… jag har en god nyhet också. De har erbjudit kompensation.    - Hur mycket då?    Hon tog fram brevet och räckte mig det utan ett ord. Ivrigt letade mina ögon efter siffror istället för bokstäver, hade vi fått en pissliten summa som inte skulle betyda något, eller var det här…    Ja, det var det.