28 juni / En utmaning & en uppmaning?

' "Jag ska bada" säger jag bestämt när vi, från stranden, blickar ut över den öppna sjön. Dagarna sedan vintern tycks ha passerat förbi i samma hastighet som vågorna nu driver in mot land. Vattnet ser kyligt ut. Kanske inte på grund av dess yta, men på grund av att majoriteten av alla besökare ligger kvar i sina solstolar. "Det är nog kallt. Det är ju bara barn som badar", säger dem. Mellan raderna kan jag höra ett "inte ska du väl bada?". Att de orden får mig att vilja bada ännu hellre kanske gör att jag kvalar in till gruppen minderåriga i vattnet?'Och jag tänker att vi ofta gör samma sak i vardagen. Att vi dömer på ytan och på vad "alla andra gör". Att vi antar och förgivettar utan att själva pröva? Jag tror inte barn har kul för att de är barn. Jag tror att de har kul för att de väljer att testa saker utan att döma. Att de inte ser, eventuell, kyla som ett problem. Jag tror att de har kul för att de väljer att våga hoppa - i vågorna. Jag menar; prova att göra samma sak med ett leende på läpparna och samtidigt försöka känna irritation? Det är kanske varken en uppmaning eller en utmaning till er, men det är säkerligen utmanande.  Bryt dina beteendemönster på samma sätt som strandkanten bryter vågorna. För; hur kan du veta att det är kallt om du inte ens har doppat tårna?